Sida:Drottning Kristina 2.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

16

LEONHARD TORSTENSSON

blef vid sin hemkomst från Tyskland mycket väl mottagen. Äfven här visade sig Kristinas vanliga brådska att med ynnestbevis öfverhölja den för tillfället mest i nåd varande gunstlingen. Torstensson blef på en dag upphöjd till både friherre och grefve, med ett grefskap, som ansågs gifva tiotusen riksdaler i afkastning; erhöll dessutom många gods i Westergötland, samt utnämndes till general-guvernör öfver sistnämnde landskap jemnte Halland, Dal och Wermland. I rådet uppträdde han på drottningens sida och mot oxenstiernska partiet; drog sig likväl snart från ärenderna, ovisst af hvad anledning. De sista åren nämndes han sällan, var dock en ibland dem, som talade mot pfaltsgrefve Karl Gustafs antagande till arfprins, samt mot Kristinas afsägelse. Den förut omtalade sjukligheten fortfor emellertid och ökades; ty han kunde icke förmås att iakttaga någon af läkare föreskrifven mat- och lefnadsordning. Jag vill häldre dö, sade han, än öfverlefva mig sjelf. Ochså var det oordning vid matbordet och ovilja mot läkemedel, som, i förening med gikt, lade honom på dödsbädden. Han afled den 7 April 1651. Den lysande begrafningen bevistades af drottningen samt af båda pfaltsgrefvarna Karl Gustaf och Adolf Johan.

Enkan köpte honom grafplats i riddarholmskyrkan, der hans mästare och konung, Gustaf Adolf, och hans vapenbroder, Johan Banér, förut hvilade. Öfver griften upprestes ett vackert grafkor, hvilket dock snart förföll, sedan den store mannens slägt först blifvit genom reduktionen bragt i fattigdom och sedermera utdött. Då lät riksrådet Ture Gabriel Bjelke, på egen bekostnad år 1761 återställa grafkoret och sira det med åtskilliga prydnader samt med hjeltens bildstod och eröfrade fanor och standarer; hvarförutan samme man åt kyrkan anslog en penningesumma, för hvars ränta torstensonska grafven skulle allt framgent underhållas. Detta skedde vid samma tid, som riksrådet Höpken