Sida:Drottning Kristina 2.djvu/200

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

196

på 900,000 riksdaler fransyska underhållspenningar, en, som det hette, osäker fordran; men af hvilken hon tyckes hafva sedermera utbekommit en betydlig del. För öfrigt beviljades följande af henne föreslagna punkter. 1:o Att för sin egen person vara fri från all lydnad och underdånighet och för sina både fordna och tillkommande handlingar ingen annan än Gud räkenskap skyldig; dock att ingenting sker mot konungen och fäderneslandet. 2:o Att venska staten skulle godtgöra all den skuld, som hon för egen person eller å rikets vägnar sig ådragit, samt att hon och hennes underhållsländer skulle vara fria från alla slags bidrag till denna betalning. 3:o Att innevånarne i underhållsländerna skulle aflägga trohetsed mot Kristina, dock med förbehåll af deras högre trohetsed mot Sverges krona. 4:o Att Kristina skulle ega rättighet tillsätta alla i underhållsländerna varande ämbeten, dock endast med infödda svenskar. 5:o Att alla i underhållsländerna uppkommande rättegångar skulle efter vanlig svensk lag dömmas i härads- och lagmansrätten af hennes ämbetsmän, men sedermera af rikets hofrätter. Alla fel, begångna af hennes enskilda hoffolk, skulle stå under hennes enskilda och personliga domsrätt o. s. v. Deremot föreskrefs, att underhållsländerna skulle bibehållas vid lutherska läran; ej beskattas högre än de andra svenska landskapen; ej säljas, bortgifvas eller förpantas; ej heller stängas för svenska ämbetsman, troppar eller fartyg; samt efter drottningens död oförminskade återfalla till svenska kronan m. m.

Några andra villkor hade äfven blifvit föreslagna. Ett var, att Kristina skulle uppehålla sig inom Sverge. Många och i synnerhet bönderna önskade sådant, på det penningarne måtte stanna i landet. Äfven Oxenstierna instämde deri, men förnämligast i afsigt att hindra utländningarnas stämplingar till Sverges och till Kristinas egen skada. Drottningen ville naturligtvis icke höra talas derom; ej heller Karl Gustaf, hvilken sednare i sådan händelse befarade, att mellan två stora i ett rike kunde uppstå trängsel och sammanstötningar; måhända tvister och