Sida:Drottning Kristina 2.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
17

lät på samma sätt återställa Johan Banérs graf. De ädla herrarne ville ej tillåta, att stoftet af Sverges stora hjeltar skulle ligga vanvårdadt och i gruset trampadt af det folk, för hvilket Banér med exempellös sjelfuppoffring kämpade ända in i döden, och för hvilket Torstensson med lika sällsynt lycka och skicklighet vann det rikaste byte af ära och eröfringar. Minnesvårdarna skulle erinra efterverlden om dessa förtjenster. Öfver ingången till Torstenssons grafkor och efter uppräknandet af hans namn, ämbeten m. m., sattes följande rader. Leonhard Torstenssons tittlar antyda blott en ringa del af hans förtjenster. Han fördes som lärling af den store konungen Gustaf Adolf in på hjeltars bana. Han kunde sedermera sjelf som läromästare dit införa den store konungen Karl Gustaf. Hans ätt är utdöd; men hans många segrar äro en odödlig afkomma.

HORNARNA.

Bland Hornarna märkes den förut ofta omtalade fältmarskalken Gustaf Karlsson Horn, hvilken efter Jakob De la Gardies död blef riksmarsk. I rådet följde han svärfadrens, Axel Oxenstiernas åsigter, men deltog föga i partistriderna, sysselsättande sig ensamt med de till hans befattning hörande krigsärenderna. Hans brorsson, Gustaf Evertsson Horn, hade under Axel Banér vården öfver drottning Kristinas uppfostran.

JOHAN ADLER SALVIUS

är i både denna och föregående delar ofta omtalad, i synnerhet hans, under fredsunderhandlingarna i Osnabrück, förda tvister mot Johan Oxenstierna. Efter fredens afslutande blef han vid hemkomsten af Kristina med mycken

Fryxells Ber. X.2