Sida:Drottning Kristina 2.djvu/203

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
199

till venster ett bord för rikssinnebilderna. Efter tvänne timmars väntan såg man ändteligen drottningen, prinsen, rådet och ridderskapet inträda, Enhvar tog sin plats. Riksämbetsmännen, en Per Brahe, en Axel Oxenstierna med flere, stodo på betydligt afstånd. De, som vid detta tillfälle närmast och likasom förtroligast omgåfvo drottningen, voro gunstlingarna för året, Tott, Dohna, Steinberg och Schlippenbach. Redan denna syn gaf anledning till många betraktelser.

När alla voro i ordning, framträdde riksrådet Shering Rosenhane och uppläste med ljudelig stamma den skrift, genom hvilken drollningen frisade undersåtarne från deras trohetsed och mot vissa, nu uppräknade villkor, öfverlemnade regeringen åt prins Karl Gustaf. Sedan läsningen var slut, antvardade Rosenhane papperet åt prinsen och mottog af honom ett annat, hvilket han på samma sätt uppläste, och som innehöll prinsens försäkran att samvetsgrannt uppfylla de ofvannämnde villkoren. Efter uppläsandet gaf Rosenhane papperet tillbaka åt prinsen, hvarpå denne under djupa vördnadsbetygelser uppsteg mot tronen och öfverlemnade drottningen detta försäkringsbref, hvarefter han återvände till sin förra plats. Nu framvinkade drottningen de fem höga ämbetsmännen att emottaga rikssinnebilderna. Svärdet och nyckeln blefvo då af sina bärare laggda på det dertill bestämda bordet. Vid ett tecken af riksmarskalken framträdde efter hvarandra Axel och Gabriel Oxenstierna samt mottogo ur drottningens hand, den förra äpplet, den sednare spiran, hvilka lades bredvid nyckeln och svärdet. Man väntade nu, att äfven drotsen skulle framträda och aftaga kronan; men Brahe stod orörlig. Riksmarskalken upprepade till honom tecknet; men förgäfves. Också drottningen vinkade honom flere gånger; men lika förgäfves. Då lyftade hon sjelf kronan af hufvudet, och nu framträdde Brahe och mottog densamma ur drottningens egna händer och satte den på bordet. Slutligen nalkades tvänne kammarherrar och afklädde den konungsliga manteln, hvilken äfven lades till de andra prydnaderna.