Sida:Drottning Kristina 2.djvu/204

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

200

I den enkla, hvita taftsklädningen och med blott en solfjäder i hand framträdde nu drottningen från tronen till kanten af upphöjningen, nedgick utföre dess trappsteg långsamt och dröjande på hvart och ett. På det nedersta stannade hon. Riksmarskalken gaf tystnadstecken, och Kristina började sitt afskedstal. Jag tackar, sade hon, den allsvåldige Guden, som låtit mig födas af konungslig ätt och stämma samt upphöjt mig till drottning öfver ett så stort och mägtigt rike; likaledes, att han derunder beskärt mig så ovanligt stor framgång och välsignelse. Jag tackar äfven de herrar, som under mina omyndiga år regeringen förestått, likasom rikets råd och ständer för den trohet och tillgifvenhet, de mig städse bevisat hafva. Hon uppräknade nu, hvad under hennes egen tioåriga regering uträttadt blifvit; och tillade: under denna mängd af göromål har jag dock aldrig begått någonting, hvaröfver jag känner samvetsförebråelser. Så långt mina krafter tillåtit, har jag uppoffrat mitt eget lugn för att befordra edert och för att förskaffa eder de fördelar i för närvarande åtnjuten; så att mitt eget samvete i denna stund fäller ett gillande och frikallande omdöme öfver hela min styrelse. Vidare uppräknade hon faderns, Gustaf Adolfs, förtjenster, samt tillade: jag gifver eder nu uti denne furste, hon pekade på Karl Gstaf, en konung, begåfvad med så stora egenskaper, att han visserligen skall följa min faders fotspår och bereda eder välfärd i än högre grad. Sådan har varit enda afsigten med det steg, jag i dag tagit, likasom jag ock för framtiden vid min ära lofvar, att städse främja Sverges och dess innevånares bästa. Slutligen frisäger jag eder härmedelst från eder åt mig gifna ed, samt tackar på det hjertligaste för den trofasthet, hvarmed i densamma städse fullgjort.

Talet varade nära en half timme och framfördes med utmärkt lätthet och behag; ej heller utan rörelse. Någongång var rösten nära att qväfvas af tårar. Från de flesta andras ögon flöto de obehindradt. Hvad hon felat, hvad hon brutit, till och med det motbjudande i hennes