Sida:Drottning Kristina 2.djvu/205

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
201

sjelfberöm, allt glömdes i denna stund, och enhvar såg blott den unga snillrika qvinnan, dottern af den älskade Gustaf Adolf, samt ättlingen af den vördade gamle kong Gösta. Sjelfva hennes utseende, hennes fria, men behagliga hållning, hennes enkla men uttrycksfulla vältalighet erinrade om stamfadern, farfadern och fadern, och på samma gång om Sverges räddning, ordnande och förklaring. Och nu skulle hon lemna detta sina fäders sköna verk, sin egen herrliga arfvedel, och Sverge skulle se Wasaätten försvinna från sin konungatron! Det drag af oegennytta och förblindelse, som låg i drottningens handling, blandade till ofvannämnde känslor äfven medlidandets samt farhågor för de missöden, hvilka lifvets skiften eller hennes egen oförsigtighet kunde i framtiden medföra.

Shering Rosenhane svarade å ständernas vägnar, och talade om deras djupa sorg öfver hennes beslut, hvilket de mot sin önskan måst bifalla. Han tackade för det goda valet af efterträdare samt för den myckna möda, hon i regeringen haft; och bad sluteligen, att hon måtte förlåta, om någon bland dem varit nog olycklig att göra henne emot. Efter talet framsteg först Shering Rosenhane och derefter ståndens fyra talemän och kysste drottningens hand.

Nu nedsteg hon också från sista trappsteget och vände sig derefter mot Karl Gustaf, hvilken äfven å sin sida nalkades. Drottningen höll till honom ett tal, med mindre hög men mera säker röst än till ständerna. Hon erinrade om de många och stora konungar, som setat på Sverges tron, samt uppmanade att följa deras exempel. Dock, tillade hon, till eder behöfs icke denna uppmaning. Jag känner nogsamt de höga furstedygder, som eder pryda, och det var på dem, icke på slägtskapen, som jag hade afseende, då jag valde eder sill min efterträdare. Den enda tacksamhet, jag af eder fordrar, är ömhet mot min moder och vård om de vänner och tjenare, som jag i detta land qvarlemnar. Derpå fattade hon prinsen vid handen och ledde honom upp mot tronen, anvisade de på bordet liggande kungliga sinnebilderna