202
och uppmanade honom att taga alltsammans i besittning. Prinsen, deremot, bad, att hon ville återtaga sin värdighet och sin plats. Hon nekade och så uppstod ett ömsesidigt krusande, och derigenom, att hvar bland dem ville lemna högsta eller tronplatsen åt den andra, jemnkade de sig utföre och stodo snart bägge två återigen på golfvet nedanför tronupphöjningen. Nu tog prinsen till orda, tackade för hennes godhet och lofvade en städse fortfarande erkänsla. Derpå, vänd till rådet och ständerna, utfästade han sig att hålla dem vid Guds ord och Sverges lag, samt bad, att fridsens Gud måtte välsigna hans regering, så att denna stora och oförmodade förändring icke måtte lända fäderneslandet och dess innebyggare till skada och afsaknad. Prinsen talade i väl valda ordalag och med behag och eftertryck, så att det åstadkom en angenäm känsla hos åhörarna. Shering Rosenhane svarade å ständernas vägnar och lofvade på vanligt sätt deras undersåteliga trohet och lydnad, hvarefter de fyra ståndens talemän framträdde och kysste den nya konungens hand.
Efter sålunda slutad högtidlighet skulle tåget återvända. Emellan konungen och drottningen uppstod omigen mycket krusande; ty hvardera ville intaga venstra sidan och ledsaga den andra till dess rum. Sluteligen segrade dock konungens envisa artighet, och det i båda fallen.
Omedelbart härefter trädde hela rådet under Axel Oxenstiernas ledning in i drottningens enskilda rum till afskedsuppvaktning; efter dem likaledes först hofvet, och sedermera ridderskapet och adeln. Drottningen tog alla i hand, och äfven dessa uppträden framkallade rörelse och tårar.
Fyra timmar sednare, eller på eftermiddagen samma dag blef i domkyrkan Karl Gustafs kröning firad. Kristina ville ej vara vittne dertill. Hon företog under tiden en spatserfärd utanför staden.
Alltså hade ändteligen den märkvärdiga qvinnan fått sin vilja fram och blifvit befriad från Sverges krona och från alla dess mödor och bekymmer. Hon var deröfver
