mycket både glad och stolt. Den sista känslan uttalades i såväl antalet som innehållet af de skådepenningar, hon lät prägla till minne af händelsen. Alla buru på ena sidan drottningens bröstbild. Andra sidorna visade på den ena en krona med omskriften: et sine te[1]; på en annan solen med omskrift: nec falso, nec alieno[2]; på en tredje Olympen och Pegasus på dess topp, med omskriften: sedes hæc solio potior[3]; på en fjerde jordgloben med omskrift: ni mi bisogna, ni mi basta[4]; på en femte återigen jordgloben med omskrift: non sufficit[5]; på en sjette himmelsgloben med omskrift: sufficit[6].
Den stora massan af Sverges innevånare delade icke Kristinas stolthet, men så mycket mer hennes glädje öfver händelsen. Högtidligheterna vid regentbytet försiggingo under stillhet, ordning och en tyst men allmän tillfredsställelse. Naturligtvis kunde denna sista känsla icke med oförställd öppenhjertighet yttras. Man hörde och såg likväl en och annan med sammanslagna händer och upplyftade blickar säga: Gudi lof! nu hafva vi ändteligen fått oss en konung i landet!
Det förstås af sig sjelft, att tilldragelsen väckte så inom- som utomlands mycket uppseende, mycket både tadel och beröm. En mängd lofsånger utgåfvos af dels besoldad, dels frivillig förtjusning. Dock lät äfven tadlet höra sin stämma. Vanligtvis anmärkte man, att Kristina vid kronans nedläggande förbehållit sig de flesta och bästa af dess företräden, nämligen konungslighetens oberoende, inkomster samt namn och värdighet; och att hvad hon deremot afsagt sig vore kronans olägenheter, dess trägna mödor, svåra bekymmer och vådliga ansvar.
