Sida:Drottning Kristina 2.djvu/208

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

204


TJUGONDEANDRA KAPITLET.
KRISTINAS AFRESA FRÅN SVERIGE.

Också efter sin kröning fortfor Karl Gustaf att visa Kristina samma undseende och vördnad som förut. Han lemnade henne ständigt högra handen, räckte henne servetten vid bordet, höll bygeln vid hennes upp- och afstigande från hästen och benämnde henne vanligtvis sin fru moder. Oaktadt dessa åtnjutna hedersbetygelser yttrade drottningen den häftigaste åtrå att lemna så väl hofvet som Sverge, och hon ville afresa redan följande dagen. Denna blef ganska regnig; hvarförutan det föll sig svårt att under brådskan och villervallan af ofvannämnde högtidligheter få inom så kort tid alla hennes tillhörigheter samlade och ordentligt nedlaggda. Kristina vidhöll dock sitt beslut. Per Brahe yttrade förvåning deröfver. Huru, svarade hon, huru kan ni tro, att jag, som förut varit ensam allrådande, skulle nu stadna qvar och se hela min fordna magt i en annans hand. Beslutet blef oryggligt, troppar uppställdes, rådet och ridderskapet befalltes ledsaga drottningen vid uttåget ur staden, och konungen lemnade henne i handom 50,000 ecus till respenningar och derjemnte till afskedsgåfva en hårnål, besatt med äkta perlor och värderad till 38,000 ecus.

Först klockan elfva om qvällen blef drottningen färdig, hvarefter aftåget skedde under starkt och länge fortsatt skjutande. Vid Flötsund tog hon med handslag sitt sista afsked af rådet och ridderskapet, icke utan ömsesidig rörelse. Konungen ville följa än längre; men Kristina afböjde anbudet, och efter deras slutliga afsked skiljdes sällskaperna åt; drottningen med de sina for åt söder, konungen med rådet och ridderskapet tillbaka åt norr. Men efter några ögonblick vände Karl Gustaf om,