medtog några herrar och ilade efter drottningen. Rådet och ridderskapet kom klockan fem om morgonen tillbaka till Uppsala, der de emottogos med parad och skjutande; ty alla trodde, att konungen var med i sällskapet. Nu först fick man veta den sista utflygten. Ej förr än klockan elfva på dagen återkom Karl Gustaf sjelf. Han hade följt drottningen ända till Märstad.
Ännu och beständigt fruktade Kristina, att ständerna skulle hindra hennes efterlängtade utresa; i afsigt nämligen att förekomma underhållssummans förskingrande utomlands och drottningens eget öfvergående till katolska läran. För att häfva de befarade hindren vidtog Kristina följande åtgerder. Hon stannade en söndag öfver i Stockholm och gick i Storkyrkan offentligen till nattvarden under iakttagande af alla lutherska bekännelsens bruk; detta skulle undanrödja misstankarna om hemlig benägenhet för katholska läran. Å andra sidan hyrde hon i Stockholm ett hus, för att bebo efter återkomsten från brunnen; ty både nu och under hela sista tiden föregafs, att hon blott ämnade resa till Spaa och efter begagnandet af dess helsovatten återvända till Sverge och der stadna. Till denna föregifna resa hade hon låtit med stor omkostnad för staten utrusta och till Kalmar nedsända tolf örlogsfartyg, hvilka under Karl Gustaf Wrangels befäl skulle derifrån föra henne öfver till Tyskland. Detta gjordes endast, för att inbilla svenskarna, det Kristina ämnade återkomma och hos dem qvarblifva.
Karl Gustaf ansåg artigheten fordra att besöka drottningen äfven i Stockholm. Med uttryck af vänskapligt missnöje förebrådde han henne bemödandet att derstädes hyra enskild boning och han yttrade, att hon kunde hädanefter som hittills befalla öfver Sverges konungaborg. Drottningen svarade, att hon efter återkomsten skulle med tacksamhet begagna anbudet och det ända till sin död.
Många bland allmänheten, händelsevis underrättade om dessa yttranden, drogo deraf sina beskedliga
