206
slutsatser. Kristina, hette det, ville först upphöja Karl Gustaf på tronen och sedan han sålunda som like blifvit henne värdig, men också först då, hedra honom med sin hand.
Verkliga förhållandet var, att Karl Gustafs frieri till en holsteinsk furstinna blifvit redan nu och med Kristinas bifall beslutadt; men att Karl Gustaf det oaktadt ännu en gång och det just under Kristinas utresa lät genom von der Linde anhålla om hennes hand. Han ville måhända derigenom ådagalägga, att hans förra frieri varit föranledt af verklig tillgifvenhet för personen, icke af egennyttig kärlek till hennes krona. Kristina gaf naturligtvis äfven denna gången ett vägrande svar.
Efter fem dagars dröjsmål i Stockholm anträdde Kristina resan derifrån och blef af konungen beledsagad ett stycke utanför tullen. Sedermera tog hon vägen åt Östergötland, likasom i rigtning till Kalmar och den väntande flottan, och visade dervid så stor brådska, att hon färdades två hela dygn igenom utan att unna sig någon hvila. I Småland uppehöll hon sig sedermera hos en Natt och Dag, och skref derifrån till konungen, att hon varit af sjukdom tvungen stadna några dagar, samt att hon i anseende till denna sin åkomma, och af fruktan för vindarnas opålitlighet icke vågade begagna den väntande flottan, utan ämnade taga vägen öfver Sundet och Danmark. Svenskarna harmades högeligen så väl öfver de på flottans utrustning spillda kostnaderna, som öfver drottningens egen opålitlighet; detta sista så mycket mer, som man snart fick veta, att hon inom Danmark redan länge haft hästar och vagnar i beredskap för den tillämnade landtresan; hvaraf tydligen syntes, att hela tillställningen med flottan endast varit ett bedrägeri med afsigt att föra allmänheten bakom ljuset.
Med hastadt lopp och mer och mer fördunkladt sken, ilade Kristina vesterut från sitt fädernesland. Vägen togs åt Halland. I Halmstad tillbragtes några dagar under skämt och nöjen. Hon skref snillrika bref
