till fransyska akademien, till den lärde Gassendi m. fl. och roade sig dessemellan med att låta prälla flere personer och i synnerhet sin omgifning. Denna bestod endast af grefve Sternberg och tre andra herrar. Qvinnor funnos inga, utom två holländska pigor. Lorents von der Linde, hvilken å konungens vägnar beledsagat färden, vände nu om till hufvudstaden; likaså en luthersk prest, hvilken drottningen för sken skull hittills medfört.
Från Halmstad fortsatte Kristina resan åt söder. Om hennes sista afsked från fäderneslandet berättas följande. Vid ankomsten till gränsebäcken, måhända Stensån nära Båtstad, steg hon ur vagnen och sprang med uttryck af den lifligaste glädje öfver till den främmande stranden. Ändteligen är jag i frihet! utropade hon. Ändteligen har jag sluppit från Sverge, dit jag hoppas aldrig mer behöfva återvända.
TJUGONDETREDJE KAPITLET.
KRISTINAS RESA TILL NEDERLÄNDERNA.
När Kristina kommit inom danska gränsen, anlade hon genast karlkläder för att kunna färdas mer både vigt och obemärkt. Till följe af sitt uppförande i ulfeldska saken, befarade hon ett mindre vänligt mottagande vid hofvet i Köpenhamn och ville af sådan orsak smyga obemärkt genom landet. Derföre hade hon ej tillkännagivit sin resa, icke ens begärt lejdebref dertill. Hela hennes sällskap, betjeningen inberäknad, utgjorde blott tolf personer. Hon sjelf skulle föreställa en ung grefve Dohna, hvilken anträdde sina utrikes resor.
