212
sårade fransyska stoltheten. Chanut begärde skrifteligen, det Kristina måtte vederlägga nämnde rykte genom att offentligen och för hofvet i Brüssel tillkännagifva, huru Chanuts resa skett endast på hennes egen begäran, och huru blott enskilda förhållanden varit föremål för deras samtal. Kristina lärer hafva gifvit honom ett oväntadt och stötande svar, måhända lockad dertill af spanska partiet. För att rättfärdiga sitt uppförande lät derföre Chanut till Stockholm och förmodligen till Paris skicka afskrifter af såväl drottningens bjudningsbref, som af sin egen skrifvelse. Tillika underrättade han Kristina om denna sin åtgärd och bad henne icke misstycka, att han på sådant sätt sökte skydda sin och sin konungs ära. Kristina svarade med följande ord. Till svar på edert bref, hvilket ni i afskrifter skickar omkring, får jag säga, att hela dess innehåll saknar all grund. Jag kan försäkra er, det spaniorerna icke söka inbilla någon, att Frankrike beder om fred. Tvärtom, de veta, ganska väl, att hofvet i Paris nu mindre än någonsin önskar slut på kriget; men jag är öfvertygad om, att de hvarken låta skrämma sig af skryt, eller narra sig af bedrägerier. De önska fred, men utan otålighet. För att afsluta den, vänta de kanske blott mera hofsamhet hos Frankrike. Lyckans och fransyska lynnets föränderlighet gifva mig anledning att hoppas något sådant. Om det någonsin händer, att konungen, eder herre, kommer att sjelf bedömma sina angelägenheter, skall han finna, att freden är den bästa gåfva åt hans undersåtare, och att jag, som rådt dertill, är hans sanna vän Kristina.
Chanuts svar blef både vidlyftigt och allvarsamt. Bland annat klagade han öfver den bitterhet, som röjde sig i Kristinas ordalag, hvilka voro skarpare än till och med de, som man brukar använda mot fiender. Hon såge nu Frankrike från Brüssel, d. v. s. likasom genom en tjock dimma, hvilken hindrade hennes naturliga skarpsynthet. Han vädjade derföre från Kristina i Brabant till Kristina i Sverge, tilläggande: jag
