anser det icke vara eders majestät, utan spaniorerna, hvilka förebrå oss bristande hofsamhet. Saken är den: i fält äro vi djerfva och tilltagsna, men i ord och rådslag hofsamma och ämna hädanefter behålla, likasom vi hittills behållit dessa våra fäders egenskaper. Eders majestät talar om lyckans och fransyska lynnets ombytlighet. Den förra är gemensam för alla; den sednare bör minst nämnas af eders majestät, som under ett adertonårigt förbund erfarit Frankrikes ihärdiga trofasthet i både motgång och medgång. Hvad mig enskildt beträffar, så är jag genom eders majestäts välgerningar tvungen att, så länge jag andas, förblifva eders majestäts ödmjukaste, lydigaste och mest förbundne tjenare P. Chanut.
Genom dessa uppträden hade sålunda Kristina brutit med sin fordna gunstling och på samma gång med sin fordna och mångåriga bundsförvandt, det mägtiga Frankrike; allt detta för att göra Spanien en obetydlig artighet.
Den ryktbare härföraren prins Ludvig af Condé hade alltid, ehuru personligen okänd, varit föremål för Kristinas beundran och lifliga deltagande. Hon hade sjelfmant öppnat med honom en brefvexling, hvari hon flere gånger uttalade dessa känslor. När Condé öfvergick till sitt fäderneslands fiender, spaniorerna, ogillade Kristina visserligen detta steg; men när hon kort derefter genom Pimentellis bedrifvande sjelf likaledes öfvergick från fransyska till spanska partiet, kom Condé naturligtvis åter i gunsten; hvarföre Kristina också vid tronafsägelsen yttrade, att hon kände sig lika hedrad af Condés högaktning, som af Sverges konungakrona; och den dyrbara hårnål, som Karl Gustaf förärade till afskedsgåfva, blef af henne genast bestämd till skänk åt Condé. Hennes tycke i detta fall var allmänt bekant och gaf naturligtvis anledning till mångahanda tydningar och skämt. Vanligen sade man, att Kristina for till Belgien efter Condé, i samma afsigt som drottning Thalestris efter Alexander den store. Af dessa skäl var allmänna uppmärksamheten lifligt fästad på det blifvande mötet mellan de båda verldskunniga personerna.
