Sida:Drottning Kristina 2.djvu/222

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

218

både utan och innan, och drogs af tolf utefter stranden springande hästar. Det öfriga hofvet följde efter i andra båtar. Begge stränderna voro betäckta af menniskor, alla högst nyfikna att få se den underbara drottningen från norden. Då man nalkades Brüssel, och sedan mörkret inbrutit, voro utefter kanalen upptända så starka konsteldar, att deras glans liknade på afstånd morgonrodnaden för en uppgående sol och på närmare håll spridde ett ljus öfver de förbiseglande, nästan lika klart som dagen. Här voro äfven soldater uppställda, hvilka med gevärssalvor helsade den ryktbara gästen. Omkring klockan nio om aftonen kom tåget till stadsporten. Öfver densamma sågs i fyrverkeri anbragt Kristinas namn, uppburet af englar samt omgifvet af lagrar och smickrande inskrifter. Just som tåget for in, aflossades alla kanoner rundt kring vallarna. Drottningen steg ur Bucentauren och satte sig jemnte erkehertigen i den vagn, som skulle föra henne till slottet. Gatorna voro belaggda med kläde och illuminerade; Brüssels praktfulla rådhus och dess beundrade torn beprydt med sinnebilder, inskrifter och mer än tretusen lågor. På gator och torg böljade en förut osedd mängd menniskor, och från alla håll sågos lusteldar och hördes hurrarop, skott och klockringningar. Drottningen afsteg vid slottet, der erkehertigens rum voro åt henne upplåtna och med mycken prakt och kostnad inredda.

Dagen derpå inföll julaftonen, enligt den redan då af katolikerna antagna nya stilen. Nu skulle drottningens afsägelse gå för sig. Men som Kristina ville tills vidare undvika uppseende, skedde den i erkehertigens sängkammare och med blott några få vittnen, nämligen Leopold Wilhelm sjelf, Pimentelli, Montecuculi och två spanska herrar. Bekännelsen mottogs af jesuiten Guemes, biktfader hos Pimentelli. Här afsvor Kristina sina fäders tro, antog den katolska och lofvade vid sin själs salighet att icke hysa någon öfvertygelse, som på ett eller annat sätt vore stridande mot denna sednares läror. Guemes upptog henne i katolska kyrkan och gaf å dess vägnar tillgift för fordna villfarelser. Just då han uttalade ordet jag