Sida:Drottning Kristina 2.djvu/223

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
219

förlåter, aflossades kanonerna kring hela staden. Nu följde efter hvarandra i oafbruten rad nöjen af allehanda slag, jagter, baler, lustfärder, skåde- och tornerspel. Oaktadt brinnande krig voro Mazarin och erkehertigen nog artiga, den förre att ditsända, den sednare att mottaga fransyska skådespelare, hvilka till drottningens förlustelse uppförde stycken på flerehanda spräk. Dessemellan tog det aldrig slut på lärda eller förnäma främlingar, hvilka tillströmmade för att se den verldsbekanta drottningen. Så fortgick det nästan under hela hennes vistande i Brüssel. Enda afbrottet skedde vid underrättelsen om Maria Eleonoras död, då Kristina for några veckor, dels på landet, dels i staden, inställde sina bullersamma nöjen.

Ungefär en månad bodde drottningen på slottet och blef jemnte sin svit underhållen på spanska konungens bekostnad. Sedermera hyrde hon den ryktbara grefve Egmonts hus samt omgaf sig med eget och lysande hof.

Kristinas trosförändring skulle vara hemlig, men blef allmänt bekant och derföre ett allmänt talämne. Katolikerna jubilerade högt; dock ej länge. Man märkte hos Kristina en kallsinnighet, som var oväntad hos en så nyligen omvänd person; till och med, att hon stundom lät framskymta förakt och gäckeri öfver den nya läran. Nästan aldrig talte eller sysselsatte hon sig med dithörande angelägenheter, utan sökte förströelser, ofta af verldslig till och med sjelfsvåldig art. De stickande infallen uteblefvo ej heller. Någon frågade, hvem som för närvarande vore hennes själasörjare? Hon svarade: jag har ingen sådan; ty allt, som är onödigt, har jag lemnat efter mig i Sverge. Vid ett besök hos jesuiterna i Loewen ville en bland dessa säga henne en artighet. Efter anlagandet af vår saliggörande tro, yttrade han, blir eders majestät ofelbart ställd vid sidan af sankt Brigitta och räknad bland de heliga. Drottningen inföll: men jag vill häldre räknas bland de kloka. Det var också vid denna tiden, som hon till Ebba Sparre skref det bekanta, förargelseväckande bref, vi redan omtalat. Jemnte dessa spriddes en hop andra ofördelaktiga rykten