Sida:Drottning Kristina 2.djvu/224

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

220

om hennes lefnadssätt, serdeles om förhållandet till Pimentelli, hvilken under hela tiden var hennes oumbärliga och allsmägtiga gunstling.

Några fromma och godtrogna katoliker fortforo dock att tala om drottningens varma gudsfruktan, om den andans kallelse och upplysning, som verkat hennes omvändelse o. s. v. Andra instämde häri; men blott för att hålla god min i elakt spel. Andra åter och de mer hetlefrade kunde ej dölja förtrytelsen, utan klagade högt öfver drottningens uppförande. Från protestanternas sida blef tadlet än mera bittert, högljudt och allmänt. Kristinas trosförändring var i deras ögon ett brott, som frikallade dem från hvarje känsla af tacksamhet, vördnad och undseende, och som berättigade dem att framdraga allt, som kunde kasta skugga på den förhatliga affällingen och minska katolikernas heder och glädje af den nya trosförvandten. Allas tungor lossades och nytt och gammalt, sannt och osannt, rimligt och orimligt framkastades om hvartannat, och Kristina öfverhöljdes af en störtskur vanrykten och smädeskrifter, i mängd och öfverdrift täflande med de förra lofsångerna.

I Sverge yttrade man sig föga öfver hennes handling. Inre spänningar och yttre krig drog allmänna uppmärksamheten till andra föremål, och de talträngdare tystades af Karl Gustafs kända undseende för Kristina. Hans egna tankar kunde dock lätt gissas, när man några månader härefter såg utkomma en förordning, som innehöll allvarsamma åtgerder till lutherska renlärighetens betryggande inom Sverge.