Sida:Drottning Kristina 2.djvu/227

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
223

Under denna resa och likasom beständigt, satte Kristinas tunga genom djerfva ord äfven de andras i rörelse. Vid något tillfälle yttrade hon: folket säger, att jag reser till Loretto för att åt den heliga jungfrun förära min krona och spira. Men de, jag hade i Sverge, äro redan bortskänkta. Egde jag några fler, så ville jag häldre gifva dem åt den stackars landsflyktige konungen af England. En annan gång berättade man för henne, att folket trodde, det hon ämnade ingå i något kloster. Kristina skrattade, pekade på Pimentelli och sade: denne kan troligen säga eder, hurudant klosterkött jag har.

Stundom framskymtade allvarliga känslor. I Augsburg, likasom öfverallt, var Gustaf Adolfs namn högeligen både älskadt och vördadt. Som ett minne hade man derstädes förvarat ett bord, vid hvilket den store konungen spisat. Under resan genom staden besåg Kristina det praktfullt byggda rådhuset. Man visade henne bordet och omtalade dess märkvärdighet. Kristina stannade, borttorkade några framträngande tårar och gick tankfull och tigande derifrån.

Det var mellan drottningen och påfven öfverenskommet, att den högtidliga trosförändringen skulle ske i Tyrolens hufvudstad Insprück. Ståthållare öfver detta landskap var för tillfället erkehertig Ferdinand Karl, hvilken gifvit sitt bifall till förhandlingen. Han lät nu med mycken högtidlighet mottaga drottningen, först vid tyrolska gränsen, sedermera strax utanför staden, och sluteligen i sitt eget slott. Man visade henne all möjlig uppmärksamhet. Om qvällen infann sig kommendanten och anhöll, att drottningen måtte gifva ord och lösen för det ingående dygnet. Kristina efterkom hans begäran och valde orden Jesus Maria! Det var samma fältrop, som Tilly i slaget vid Breitenfeld hade begagnat mot hennes egen far; samma fältrop, som skallade från österrikiska lederna, då på fältet vid Lützen samma hennes far föll för deras kulor. Vi hoppas, att Kristina icke erinrade denna omständighet.

Den man, som påfven afsändt för att offentligen