222
År 1655 blef hon än sednare resfärdig. Tåget skulle ske med en viss prakt, och sällskapet, höga och låga inräknade, bestod af omkring tvåhundrade personer. Bland dessa märktes Pimentelli, ännu i egenskap af spanska hofvets sändebud hos drottningen och tillika af hennes egen fortfarande gunstling. Nästan alla de öfriga voro nya vänner, nya bekantskaper; mest spaniorer, bland hvilka en markis Cueva och hans fru vunnit serdeles ynnest och förtroende. I sällskapet sågos blott fyra svenskar, och dessa af mindre rang och anseende. Alla de förra hade strax efter Kristinas trosförändring återvändt till fäderneslandet.
Vid afskedet förärade Kristina åt erkehertigen en utmärkt vacker svensk häst jemnte så dyrbar sadelmundering, att gåfvan värderades till 30,000 ecus. Skänkerna till de andra voro i förhållande derefter; bland annat juveler för 10,000 pistoler, spanskt mynt. Den 12 September lämnade hon Brüssel, ett stycke på vägen beledsagad af erkehertigen samt af hofvets och ridderskapets både herrar och fruntimmer. Resan gick öfver Köln, Frankfurt, Aschaffenburg, Nördlingen, Augsburg och nedåt tyrolska gränsen. Öfverallt blef Kristina mottagen med gåfvor och stora hedersbetygelser samt inbjuden till de furstar, genom eller förbi hvilkas länder hon reste; så t. ex. till Heidelberg, till München m. m. Hon nekade dock allestädes och skyndade så fort möjligt, förebärande sin farhåga, att af den annalkande vintern hindras från att öfverstiga Alperna. Riksstaden Frankfurt hade med hågkomst af Gustaf Adolfs beskydd och af hans älskvärda personlighet [1] gjort stora tillredelser för att hedra hans ryktbara dotter och hans eget minne. Kristina undanbad sig allt dylikt. En sägen är, att hon till och med gjort grimaser åt den nygiriga, bredvid vagnen springande folkmassan; en annan, att hon hastigt ombytt öfverrock, hatt och vagnsplats, blott för att missleda och gäcka hopens nyfikenhet.
- ↑ Se 6 del. 69 kap.
