nekade och mente dem vara afskrifter, som drottningen låtit taga. Kristina frågade om igen: alltså vet ni ingenting om dessa skrifvelser? Hon teg och gaf honom några ögonblick till besinning; men också han teg. O hvilken bedragare! utbrast då. drottningen och framtog nu och visade de af honom med oförställd hand uppsatta utkasten till samma bref. Monaldeschi erkände sin stil; men sökte med förklaringar och ursäkter skjuta skulden på andra. När sådant likväl ej kunde lyckas, kastade han sig på knä och , had om nåd. Vid detta tecken drogo Sentinelli och båda soldaterna ut sina värjor, färdiga att efterkomma Kristinas vink. Monaldeschi bad henne höra ett försvar. Då det bifölls, reste han sig upp och förde henne afsides från det ena hörnet till det andra under lifliga åtbörder och ifrigt talande. Kristina följde och hörde honom utan tecken till missnöje öfver hans enträgenhet, men också utan tecken till medlidande med hans ångest. Detta talande och fram- och återvändrande räckte en hel timme. En gång under detsamma vände sig Kristina till Le Bel och sade: min fader! Jag ber eder vara vittne till, att jag icke gör mig skyldig till något förhastande, utan att jag gifver denne förrädare till sitt försvar all den tid, som kan fordras af en person, hvilken blifvit så förolämpad, som jag. Mot slutet af nämnde samtal tvang hon Monaldeschi att framlemna de papper, han bar på fickan. Då funnos också deribland några bref med härmad stil och Monaldeschis egenhändiga utkast dertill, alla af samma innehåll och syfte, som de förra. Förvirrad och helt och hållet öfverbevist kunde Monaldeschi ej mer framföra ett enda ord. Kristina vände sig då ånyo till Le Bel och yttrade högt och eftertryckligt, men lungt och långsamt följande ord. Min fader, jag lemnar denna menniska i edra händer; bered honom till döden och haf vård om hans själ! Priorn och Monaldeschi kastade sig till hennes fötter, den förre i nästan lika stor ångest som den sednare, båda bedjande om nåd och förskoning. Monaldeschi erkände sitt brott, och att han för några
