250
dagar sedan hade öfver detsamma och just på detta rum uttalat dödsdomen. Han bönföll dock nu om den nåd, att straffet måste förvandlas till ständig förvisning från Europa. Men Kristina var obeveklig. Hon yttrade till priorn, att mången blifvit rådbråkad för mindre förbrytelse än den, Monaldeschi begått. På denne sednares bön svarade hon: det är bättre att dö, än att lefva som niding. Måtte Gud så visst mot eder göra barmhertighet, som jag gjort rättvisa! Derpå vände hon dem ryggen och gick ut.
Sentinelli och soldaterna satte nu sina värjor mot Monaldeschis bröst och befallte honom genast börja bikten; ty han hade ej många ögonblick qvar. Monaldeschi kastade sig till priorns fötter och bad denne anropa drottningen om nåd. Le Bel svarade under tårar: anropa Gud om nåd, det är bättre! Men Monaldeschi ville ej börja sin bikt utan fortfor att i dess ställe under ångest och ytterlig envishet bedja om Le Bels bemedling. Denne efterkom slutligen hans begäran och gick till drottningen, hvilken mottog honom med ansigtet lugnt och utan spår af rörelse. Han föll till hennes fötter under tårar och snyftningar och bad vid frälsarens lidande och död om barmhertighet mot den olycklige. Han bad henne äfven besinna, att hon vore i en annan konungs palats och borde derföre taga i betraktande, huruvida denne skulle gilla så våldsamma åtgerder. Kristina svarade: jag bor här hvarken som flyktinge eller som fånge, och har rättighet bestraffa mina tjenare alltid och allestädes, och är derjemnte för mina gerningar ingen utom Gud ansvarig. Priorn vågade ej reta med invändningar mot dessa påståenden, utan åberopade i dess ställe hennes mildhet och stora anseende. Detta sednare skulle lida genom en så blodig och brådstörtad bestraffning, hvilken, om den ock i sig sjelf vore rättvis, likväl ofelbart skulle af många tadlas som våldsam och förhastad. Detta kunde undvikas och markisen ändå få gälda sin förbrytelse, om han nämligen öfverlemnades i lagens händer. Hvad, svarade Kristina, jag, som har oinskränkt
