Kanske var den så, till följe af den trettioettåriga drottningens mindre ungdomliga utseende och mindre vanliga drägt, later och steg; kanske var den det icke, och man följde blott efterdömet af hofvets ovilja. Emellertid berättades på slottet, huru man gjort sig lustig öfver Kristinas dans. Enkedrottningen yttrade då sin åstundan att se densamma, för hvilket ändamål Kristina inbjöds till konungen. För att kunna drifva gäckeriet mer obehindradt, blef endast den förtroligaste hofkretsen tillkallad. Men Kristinas vän, markisinnan De Bregis, underrättade henne om försåtet. Hon infann sig visserligen på slottet, men kunde ej förmås till någon dans.
Oaktadt dessa obehagliga förhållanden stannade Kristina qvar i Paris icke blott en utan flere dagar, till och med veckor. Hon låtsade icke märka eller icke akta hofvets uppförande. Med gladt anlete och lätt sinne deltog hon i dess nöjen, äfven i alla andra under hela den muntra karnavalstiden. Efter att hafva sofvit större delen af dagen, skyndade hon nästan hvarenda afton ut, tog den första bästa hyrvagn och for dermed omkring till maskerader och skådespel långt in på nätterna; och allt detta beledsagad af nästan blott männer. Hon likasom jagade efter hvarje åtkomligt nöje och tycktes, hofvet till trots, trifvas förträffligt. Mot karnavalens slut omtalade hon för konungen sin stora lust, att under den instundande fastan få höra och beundra de största predikanterna i Paris. En annan gång yttrade hon: det var ej så svårt att öfvergifva mitt fädernesland, som det denna gången blifver att öfvergifva Frankrike. Det gick en sägen, att hon ämnade för alltid qvarstanna i sistnämnde land.
Man känner ej alla de medel, hofvet begagnade för att påskynda hennes afresa. Man vet blott, att hon utbekom 200,000 livres af de innestående underhållspenningar, som hon vid tronafsägelsen förbehållit sig; likaså, att Mazarin lofvade henne begagna sitt i Rom varande palats. Det är äfven ett rykte, att enkedrottningen förklarat, det hon sjelf skulle flytta från Louvren, om ej
