256
Kristina gjorde det. Kristina tog ändtligen ett stolt afsked och just, när karnavalen tagit slut, afreste hon öfver Fontainebleau och Avignon till Toulon, derifrån sjövägen till Livorno, slutligen till Rom, hvarest hon uppslog sin boning i Mazarins palats. Hennes mottagning blef mindre högtidlig än någon af de förra gångerna; deremot ville man i hennes uppförande finna mindre stolthet, än hon förut låtit påskina.
Denna Kristinas andra resa till Frankrike blef i många fall en vändningspunkt. Den blef för henne i anseende till Europa detsamma, som året 1651 varit i anseende till Sverge; nämligen de blottade svagheternas, den försvunna ärans och tillgifvenhetens tidepunkt. När Kristina lemnade Sverge, var Europa ännu uppfylldt af de lärdas lofsånger öfver hennes person. Hon blef nästan öfverallt mottagen med nyfikenhet, vördnad, beundran och lysande högtidligheter. De, som ej frivilligt instämde deri, gjorde det likväl af fruktan för ett speord, hvilket, uttaladt af drottningen bland Europas qvickhufvud, skulle genast återljuda vid alla Europas hof. Konungar och furstar täflade om att fira det snille, hvilket likasom de burit kronan, och, såsom skalderna söngo, mer hedrat densamma, än af densamma blifvit hedrad. Mest utbasunades dock hennes ära af katolikerna, hvilka dymedelst ville upphöja värdet och äran af denna sin eröfring. Föregången af sådana rykten, reste Kristina under åren 1654 till 1657 omkring i Europa och upphämtade en rik skörd af beundran och ärebetygelser. Men dervid såddes inga frön till en blifvande dylik äring. Hvarhäldst hon visade sig, försvann glansen och förtrollningen kring hennes namn. Före ankomsten talade man om hennes snille och stora egenskaper; efter afresan om hennes besynnerligheter, nycker och fel. Dessa nya, men från de flesta håll öfverensstämmande underrättelser ändrade helt och hållet allmänna tänkesättet. Man började anse Kristina mera besynnerlig än stor. Det sätt, hvarpå hon reste kring Europa, de många derunder förefallna sjelfsvåldiga uppträdena, det sätt, hvarpå
