på afrättsplatsen hade han för presten yttrat, det hvarje angifvelse så väl om Skytten som de öfriga, vore en sanning, som han nu ville med sin död bekräfta.[1] Mycket, som Messenius anförde, öfverensstämde ock, med hvad man från andra håll hade sig temligen noga bekant. Uppmärksamheten fästades slutligen äfven deraf, att i nidskriften var utom gamla Gyllenhielm, Bengt Skytte den ende bland herrarna, hvilken framställdes såsom en verklig fosterlandsvän.
Alla desso och än flere omständigheter framdrogos flitigt af Bengt Skyttes ovänner; och sådana funnos många inom så väl hofvet som i synnerhet rådet. Högadelns gamla fiendskap mot fadren, för dennes beredvillighet att tjena konungens och störta adelns välde, hade af samma och ökade anledningar blifvit öfverflyttadt på sonen.
Detta allt oaktadt blef Bengt Skytte vid hemkomsten väl mottagen och erhöll löfte att icke på grund af Messenii uppgifter blifva anklagad. Men innan kort ändrade Kristina tänkesätt och beslöt upptaga och lagföra målet. Orsaken dertill var, som hon sade, rådsherrarnas missnöje med Skytten; de ville ej sitta tillsammans med en man, på hvilken så svåra beskyllningar ovederlaggda hvilade. Andra säga, att det var Axel Oxenstierna, som pådref saken; hvilket ej heller synes otroligt; ty under rättegången yttrade han mycken bitterhet. Jag vill, sade han, för min del lemna derhän allt, hvad jag fått af herr Bengt Skytte fördraga. Men han är en uppenbart gudlös man och har nu dessutom blifvit af en döende beskylld för nedriga brott mot fädernesland och pligt. Häldre vill jag önska mig sjuk, än sitta som ämbetsbroder tillsammans med en sådan menniska. Utom dessa yttre driffjedrar måtte Kristina äfven genom några för henne enskilda skäl varit mot Skytten uppretad; ty hon visade, serdeles i rättegångens början, en mot honom ganska förbittrad sinnesstämning.
- ↑ Detta är Kristinas egen uppgift, se C. Adlersparres hist. saml. 2 p. 268. En annan källa berättar motsatsen, se Chanuts Memoirer 3, p. 79.
