hon trugade sig till franska hofvet 1657; detta och i synnerhet och framför allt det ohyggliga mordet på Monaldeschi bragte oviljan och föraktet till den högsta grad. Furstarna sköto henne från sig, och det en gång för alla. Med undantag af en högtidlighet i Köpenhamn år 1660, och ett besök hos hertigen i Braunschweig 1668[1], blef hon, under de återstående trettio åren af sin lefnad och oaktadt de många resorna genom Europa, ingen enda gång kallad till något hof. Tvärtom! Ludvig den fjortonde lät vid gränsorna förbjuda hennes insläppande i Frankrike; kejsaren förklarade, att han ej ville se henne i Wien och påfven visste ej, hur Rom skulle blifva den oroliga gästen qvitt [2]. Flere snillen och lärda, med förhoppningar, i så många hänseenden bedragna, bytte sitt fordna beröm i ett tadel, som uttalades högljudt och utan fruktan. Ty Kristina var nu mera icke snillenas drottning, hvars ogillande infall fruktades som en dödsdom; hon var en nyckfull qvinna, hvars ord och omdöme man visste vanligtvis vara bestämda af hugskott eller lynnen för dagen, och vid hvilkas upprepande man derföre mindre skrattade åt den angripne än åt Kristina sjelf och åt det nya exemplet på hennes djerfva och förflugna omdömen. Man fästade föröfrigt vid dem liten eller ingen vigt och började mer och mer anse henne sjelf såsom en slags oefterrättlig person, åt hvars besynnerligheter man gjorde sig lustig, men om hvilken man i öfrigt föga bekymrade sig. Detta tyckes ock vara orsaken, hvarföre med undantag af resorna till Sverge föga finnes antecknadt om hennes öden efter 1658. Europa hade en gång för alla fällt hennes dom, och man ansåg öfverflödigt samla ytterligare bilagor till bestyrkandet af dess rättvisa.
- ↑ Kgl. Bibl. Celses samling till Karl 11:s hist.
- ↑ Rådsprot. d. 6 Aug. 1666. Uppgiften är af M. G. de la Gardie.
