Sida:Drottning Kristina 2.djvu/263

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
259

hus eller qvarter. Detta i sig sjelft skadliga bruk blef än mera förderfligt genom de grofva och tallösa missbruken; och så länge det fortfor, var det för påfvarna en omöjlighet att trygga ordning och säkerhet inom Rom. De hade derföre länge, ehuru fåfängt, sökt afskaffa denna frihet. Äfven Kristina tillvällade sig en dylik rättighet, oaktadt påfvens missnöje och motsägelser. Genom dessa och andra tvister förbittrades sinnena å ömse sidor. För att undvika grannskapet med påfven, kanske ock i följe af en snart återinträffande penningenöd, afskedade Kristina större delen af sitt hof och flyttade sjelf till ett kloster. Hennes vanliga och retande stickord kommo under denna misshällighet åter fram. Påfvens ättvapen visade sex berg. En dag skref Kristina derunder Horatii bekanta vers: parturiunt montes, nascetur ridiculus mus [1], och det bitande infallet flög genast från mun till mun. Påfven, retad af spaniorerna, visade å sin sida misstroende mot Kristina, underhöll spejare, som utforskade alla hennes företag, och satte sluteligen vakt för hennes boning; dock under sken af hedersbetygelse.

Den svåraste olägenheten för Kristina var dock en ständigt tilltagande penningenöd, förorsakad dels af hennes egen misshushållning, dels af omständigheterna i Sverge. Karl Gustaf, invecklad i krig mot alla sina grannar, led sjelf stor brist på mynt; och oaktadt hans ifriga bemödanden att uppfylla sina förbindelser till Kristina, kommo svenska penningesändningarna ganska ojemnt. Pommern, från hvars taffelgods Kristina hade en betydlig del af sitt underhåll, var öfversvämmadt af fiender, så att denna inkomstkälla helt och hållet uttorkade. Kristinas nöd blef alltså ganska tryckande och detta så mycket mer, som hon öfver allt hade skulder; hos en enda handlande i Paris stigande till ej mindre än 700,000 livres. Ingen ville mer gifva några lån, om icke mot pant; men alla umbärliga juveler och dyrbarheter voro redan af sådan orsak ute på språng. Hon klagade högljudt och bittert, än på Seved

  1. Berget fick barn; afkomlingen blef en löjelig råtta.