24
Den 4 Oktober 1652 i sittande råd och i Bengt Skyttes egen närvaro, började hon sjelf tala om målet, och undrade, att nämnde herre visade sig vid rådsbordet, innan han vederlaggt de mot honom gjorda angifvelserna. Skytte förklarade, att hela anklagelsen vore blott uppdiktadt sqvaller. Om för dess vederläggande rättegång behöfdes, skulle han gå dertill med så lätt sinne som till en dans; efter hvilka ord han lemnade rådkammaren. Knappt var han utgången, förrän Kristina föreslog att i rådet intaga rikskanslerens andra son, grefve Erik Oxenstierna, och använda honom till president i handelskollegium. Fadren tackade; men anmärkte, att det vore ett farligt exempel, om uti rådet skulle sitta tillsammans en far och två dess söner. Kristina svarade, att sådant vore för fäderneslandet mindre vådligt, än om man försummade att begagna så väl rikskanslerens egna, som hans söners stora egenskaper. Så blef Erik Oxenstierna riksråd. Kristina ville dermed kanske godtgöra fordna orättvisor mot Oxenstiernorna; kanske ock ytterligare förtreta deras motståndare, den nu i onåd fallne Skytte.
Den 11 Oktober hade drottningen sammankallat fjorton riksråd, i hvilkas närvaro rättegången mot Bengt Skytte öppnades. Kristina sjelf anställde med honom första förhöret, hvilket fördes med stränghet och aflopp för den anklagade tämligen ofördelaktigt.
Sedan fortsattes undersökningen i vanlig ordning. Domstolen utgjordes af några bland rådets och hofrätternas ledamöter; åklagare var den bekante Stiernhöök. Skriftvexlingen fördes med mycken fintlighet å ömse sidor. Skyttes försvar var vidlyftigt och slingrande, samt inblandade en mängd saker, hvilka ej hörde till ämnet; i synnerhet mycket smicker för Kristina; t. ex. att han ansåge som sin högsta verldsliga lycka, om drottningen förblefve vid styrelsen; han skulle henne till sin dödsstund ära och berömma o. s. v. Stiernhöök skref kortare, men ärligare. Slutet blef, att Skytte visserligen öfverbevisades om åtskilliga osanningar och förvrängningar; men emedan han ihärdigt nekade till alla Messenii angifveser, och man icke
