samt klagade hos regeringen öfver Terseri otacksamhet, att om henne utsprida äreröriga osanningar; han hade dock henne att tacka för sitt hufvud, hvilket hon, i anseende till Terseri brottsliga uppförande, hade under messeniska rättegången kunnat med största skäl låta afhugga. Hon fordrade allvarlig näpst. I fall en sådan icke beviljades, bad hon regeringen icke förtänka, om hon sjelf på Terserus utkräfde det straff, som hans grofva brott förtjenade. Terseri förklaring infordrades, kom och blef gillad af regeringen, hvilken dessutom vitsordade sjelfva berättelsens sanning. Kristinas hotelser gingo ej heller i fullbordan.
Under vistandet i Norrköping begärde hon vid olika tillfällen svenska regeringens tillstånd att bo i Pommern och derstädes åtnjuta fri religionsöfning; att pommerska taffelgodsen måtte befrias från några bland skatterna o. s. v. Alla dessa punkter blefvo afslagna och åtskilliga hennes försök att inblanda sig i rikets styrelse kraftigt tillbakavisade[1].
Det hette en tid, att Kristina ämnade stanna i Sverge till hösten 1661[2]. Men redan i Maj anträdde hon sin återresa, ledsen vid landet och förtretad på dess innevånare. Man hörde henne med stickord omtala Karl Gustafs djerfhet och oförstånd; och för en mötande holländare prisade hon dennes tappra landsmän, hvilka under sjöslaget i Öresund visat verlden den hemligheten, att äfven svenskarna kunde öfvervinnas.
