hade andra bevis än orden af detta enda vittne, kunde man ej komma längre. Stiernhöök sjelf vågade icke ens påstå, att Skytte verkeligen deltagit i förräderiet, utan endast att många och starka anledningar till sådan misstanke vore för handen. Några domstolens ledamöter föreslogo, att Skytte skulle värja sig med tolfmannaed; men det afböjdes. Han blef slutligen frikänd, och i rådet ånyo upptagen.
Mot slutet af Kristinas regering återvann Bengt Skytte till någon del hennes förtroende och lät derunder bruka sig som spejare på ämbetsbröderna i rådet. Den återvändande nåden var till och med så stor, att Skytte i förlitande derpå sökte blifva upphöjd till grefvevärdighet; ett försök, som dock misslyckades. Deremot lät Kristina på hans begäran till hofrätten utfärda befallning, att alla handlingar rörande hans rättegång, så för som mot, skulle tillintetgöras, utan att någon afskrift finge deraf tagas. Befallningen efterkoms på sådant sätt, att flere dithörande papper nu mera finnas tryckta.
För öfrigt hvilade på Bengt Skytte också en annan misstanke. Några påstodo nämligen, att han, likasom vännen Nils Tungel, hade för danska hofvet förrådt svenska regeringens åtgerder och beslut, och att Ulfeld för att vinna Kristina och rikskansleren hade vid sin ankomst till Stockholm röjt förhållandet. Äfven uppgifter från andra håll syfta på någonting sådant; likväl sväfvar ännu detta ämne i outredt mörker, och var måhända mer gissning än visshet.
Vid slutet af Kristinas regering fälldes om Bengt Skytte följande omdömen och vittnesbörd. Engelsmannen Whitelocke berättar, det han sjelf ansåg och hörde Skytte af andra anses som en opålitlig och falsk person. Stiernhielm yttrade, att Skytte vore en narr; och Axel Oxenstierna förklarade i sittande råd, att Bengt Skytte vore en elak menniska, af hvilken föga godt, men mycket ondt skulle inom fäderneslandet åstadkommas.
