284
penningar. Hon smickrade äfven mötande ämbetsmän och yttrade, att deras befordran gått långsamt, att de med orättvisa blifvit förbigångna o. s. v.; allt detta icke utan åsyftad verkan, serdeles hos enfaldigare personer. Också med de beledsagande herrarna höll hon tal, men af ganska egen beskaffenhet, nästan alltid angående svenska statsangelägenheterna, t. ex. tullväsendet, reduktionen, adeln, i hvilket stånd hon tyckte, att man borde införa förstfödslorätten och hertiglig värdighet. Stundom vidrördes än kinkigare punkter. Tror ni, sade hon en dag till Pontus De la Gardie, tror ni att jag skulle tåla, att Sverge regerades af någon annan än den, åt hvilken jag gifvit dess krona? Nej aldrig! Förr skulle jag tillsätta tusen lif, om jag hade dem. Jag önskar, att konung Karl må lefva länge och väl; men skulle han falla undan, så vill också jag hafva ett ord med i laget; om icke just för mig sjelf, åtminstone vid valet af efterträdare. När De la Gardie med allmänna ordalag yttrade sin önskan, att vid så oförmodad händelse, fäderneslandet måtte genom fredsamt och enhälligt val bekomma en god regent, svarade Kristina: vid sådant tillfälle kunde jag likaså gerna få på min sida prester och bönder, som adel. De la Gardie svarade med några vanliga artigheter; men tillade dock ett och annat tvifvelsmål, grundadt på svenskarnas missnöje öfver hennes trosförändring. Kristina inföll: Gud gifve, att svenskarna icke hade något annat emot mig! då skulle nog allting gå väl. Det let nästan, som hon i det ögonblicket varit färdig återgå till Sverges trosbekännelse, endast för att återfå Sverges krona.
Sådana ord yttrades af Kristina till Pontus De la Gardie, hvilken var ombud åt det mot henne uppretade riksrådet och bror till den af henne förföljda grefve Magnus. Också blef hvarje ord framburet och låg henne sedermera naturligtvis i vägen.
I Norrköping mötte en baron Sparre med regeringens förnyade föreskrift att bortskicka den katolska presten, så framt hon ville blifva mottagen. Kristina
