hade troligtvis hoppats att genom samma djerfhet som 1660 tilltvinga sig samma eftergift; hvarföre hon äfven skickat sina packvagnar förut till Sfockholm. Hon blef nu öfver detta förnyade och oförmodade afslag så mycket mer uppbragt och beslöt att genast återvända. Jag vill, sade hon, icke för alla kronor i verlden afstå från utöfningen af min gudstjenst. De la Gardie erinrade om, att Kristina kunde under sken af enskilda besök hos franska sändebudet Pomponne obemärkt deltaga i dennes gudstjenst. Ett dylikt förslag uppbragte än mer hennes stolthet. Jag! utropade hon, jag göra besök hos en Pomponne! Om han låter märka en enda sådan tanke, skall jag låta prygla honom, om det ock vore i hans egen konungs närvaro. Och nu, härifrån, och det genast på timmen! Men det kunde ej gå så fort, ty qvällen hade inbrutit, och ingenting var för sådan resa i beredskap. Kristina vakade hela natten och ordnade sina angelägenheter. De la Gardie ville med sviten beledsaga henne till gränsen igen. Nej, sade Kristina, jag kan ej mer emottaga någon artighet af Karl den elfte. De la Gardie erinrade, att hans sällskap torde behöfvas, emedan landshöfdingarna, undrande öfver hennes oväntade återkomst, eljest kunde lägga hinder i vägen för utresan. Detta skäl verkade, och hon tillät, att De la Gardie med ett par personer medföljde. Hon fortfor skrifva hela morgonen; derpå lät hon läsa messan och intog frukost, hvarefter sällskapet klockan nio förmiddagen satte sig i vagnarna. Nu gick det med brådstörtande fart tillbaka åt söder. Kristina var ständigt vid ondt lynne och visade otålighet öfver hvarje, äfven det minsta uppehåll. De la Gardie, som för tillfället mådde mindre väl, bad henne sakta farten; ty eljest skulle det se ut, som hon af räddhåga rymde ur riket. Det hjelpte ej. På fyra dagar tillryggalades vägen mellan Norrköping och Helsingborg. Jag har, skref De la Gardie, i hela min lifstid aldrig varit med på en sådan skjuts. Också blef han några dagar sängliggande efter färden.
Den 25 Maj om aftonen anlände Kristina till
