294
ingenting undvika; ty jag har förlorat allt, som kunnat göra detsamma behagligt; och den sista dagen af mitt lif blifver i sanning den lyckligaste. Emellertid får jag säga eder, att ni om mina angelägenheter för ett besynnerligt språk, hvilket jag blott af aktning och tillgifvenhet för eder kunnat fördraga. Hör dock den trösten, att eder lycka skall icke på länge blifva störd genom min närvaro i Rom. Jag önskade kunna uppsöka någon vrå, der fattigdom ej vore en skam, såsom den för närvarande är i Rom; och der mitt utblottade tillstånd ej blefve föremålet för edert ständiga tadel. Ni skrifver också om mina skulder. Jag vill derpå svara endast det, att rikare personer än jag göra sådana, och att jag kan betala dem jag gjort. Jag vill ej säga mer, utan förblifver för eder ända till döden det, som jag är. Farväl![1].
Azolini skyndade att med ödmjuka skrifvelser blidka den uppretade furstinnan och dymedelst bibehålla utsigterna till arfvet. Det lyckades[2], och man finner intet exempel, att han sedermera någon enda gång vågade genom upprigtighet och motsägelser utsätta sig för drottningens missnöje.
Innehållet af detta bref visar emellertid, till hvilken ytterlighet Kristina var för närvarande bragt, och hvilka förtviflade medel hon ämnade tillgripa. Sammanlaggdt med stämplingarne genom Stropp 1666, och med hennes uppförande under sista besöket i Sverge 1667, är det nu anförda brefvet ett mer än halft bevis på, att hon ämnade och sökte inom sitt fädernesland uppväcka missnöje, måhända oroligheter, äfven med personligt deltagande deri. Det kan näppeligen tänkas något annat syfte för
- ↑ Kristina till Azolini; Hamburg den 20 Maj 1668. Detta märkvärdiga bref, jemnte en större samling dylika, finnes hos nuvarande markis Azolini i Florenz. Dervarande svenska sändebudet m. m. Herr J. W. Bergman har uppsökt och hemfört brefvet, hvilket genom statsministern m. m. Ihres godhet blifvit författaren meddeladt.
- ↑ Samma samling, ett bref af sednare dato.
