ofvannämnde hennes åtgerder. Planen afbröts, innan slutliga målet hunnit uppenbara sig; troligen utgjordes det af kronan eller af framtida rättighet till dess erhållande.
Kristinas beräkningar på sinnesstämningen i Sverge saknade ej all grund. Der rådde nämligen ett mindre godt förhållande mellan regering och ständer. Dessa sednare, som fram emot hösten sammanträdde, visade för Kristina mycken eftergifvenhet. De beviljade hennes ofvannämnde anhållan, ehuru regeringen densamma nyligen och de sjelfva vid föregående riksdag afslagit. Det nu fattade oförsigtiga beslutet om bifall tycktes dock hafva varit förorsakadt, mindre af ständernas benägenhet för drottningen, än af deras obenägenhet mot regeringen och af deras lust att äfven med fäderneslandets våda och egen motsägelse visa dessa sina tänkesätt.
Genom ofvannämnde ständernas beviljande hade således drottningen ernått första målet för sitt ifriga sträfvande, nämligen tillåtelsen att i Sverge få med fri religionsöfning sig uppehålla. En hvar väntade nu att få se den vidare utvecklingen af hennes planer. Men, besynnerligt nog! hon begagnade ej den med så mycket besvär vunna segren. Orsaken var måhända till en del Azolinis varningar och Kristinas närmare besinning, men troligen bidrog dertill också en annan omständighet. För Kristinas lifliga själ hade nämligen uppgått ett nytt ljus, elt helt och hållet annat förslag, hvilket numera tilldrog sig all hennes uppmärksamhet.
