ungdomsåren skjutit så djupa rötter och så stark växt, att den aldrig mer kunde hämmas. Motgångar och förödmjukelser af alla slag kunde ej böja eller tillrättavisa utan tjenade blott att förbittra och förhärda hennes stolta ande, så att den sluteligen förföll till en löjlig sjelfdyrkan. Kristina var qvick, var skarpsinnig, var i många fall klok och förståndig; men så snart punkten af hennes egenkärlek vidrördes, var det förbi med alla dessa goda egenskaper.
Ofvannämnde svaghet medförde andra ganska olyckliga följder. Den hindrade nämligen Kristina från allt umgänge med hennes likar; emedan dessa för egen äras skull omöjligen kunde erkänna hennes öfverdrifna anspråk. Än olyckligare var, att ingen redligt sinnad man stannade i hennes omgifning. En sådan kunde ej stillatigande åhöra, bifalla och verkställa hennes besynnerliga, ofta orimliga infall; och motsägelser medförde genast onåd. Så blef Kristinas hvardagliga umgänge mer och mer nedflyttadt till personer icke blott af lägre rang och anseende, utan ock af sämre art; för det mesta till sådana, som af svaghet eller lycksökeri smickrade hennes fåfänga och bejakade hennes påståenden. Mer eller mindre kände hon sjelf dylika personers föraktlighet; men detta bidrog endast att vid jemnförelsen öka hennes höga tanke om sig sjelf; och att i tal och uppförande vänja henne vid det sjelfsvåld, som menniskan stundom tillåter sig, då hon ej hejdas af aktning för sin omgifning. Detta sjelfsvåld visade sig mer och mer i åtbörder, ord och uppförande; ingendera passande för den höga plats, hon innehade, och det höga värde, hon satte på sin egen person. Hon tillät andra och stundom sig sjelf ett ganska oanständigt skämt och sökte ett slags ära eller nöje i att genom grofheter sätta sitt sällskap i förlägenhet; och det utmärkande i hennes infall var ofta mindre deras qvicket än deras påflugenhet. Utan något band blef lynnet mer och mer hejdlöst och uppbrusande vid minsta motgång eller motsägelse. Det hände i vredens stund, att hon sjelf med käpprapp
