310
en mängd ohyggliga gerningar, utsväfningar, mutor, bedrägerier, våldsamheter, förgiftningar, till och med mord. Men emedan dessa skrifters trovärdighet är med skäl misstänkt, vilja vi ej uppehålla läsaren medelst anförande af några enskildheter, hvilka måhända torde vara uppdiktade eller åtminstone vanställda. Säkert är, att Del Monte visste i hög grad vinna, och hvad svårare var, oupphörligt bibehålla Kristinas välvilja och förtroende. Hon utnämnde honom efter hvartannat till öfverstallmästare, hofmarskalk och sluteligen till excellens. Den förre hofmarskalken, hertigen af Poli, fastän tryckt af fattigdom, lemnade dock sin syssla för att ej nödgas tjena under en så föraktlig äfventyrare. Fransmännen ville alldeles icke erkänna den nya excellensens slägtskap med deras konungahus. Kristina deremot trodde eller låtsade tro derpå, och tycktes finna ett nöje i att smickra sin egen och såra Ludvig den fjortondes fåfänga medelst påståendet, att en bland den mägtige konungens anförvandter var hennes tjenare. Som hon vid denna tiden ofta stod i ovänligt förhållande till samma konung, har man trott, att detta var för henne ett nytt skäl till Det Montes bibehållande, och han förblef i oafbrutet åtnjutande af hennes välvilja, ända till sin död, hvilken lärer hafva inträffat 1687.
Han efterlemnade en son, hvilken Kristina redan förut hade förmält med en nära slägtinge till den mördade Monaldeschi.
WASANAU.
Uladislaus Constantin Wasa, grefve af Wasanau, var på sidolinien son af konung Uladislaus och ett polskt fruntimmer. Han hade behagligt utseende, godt förstånd, redliga tänkesätt, ett stilla, slappt och långmodigt lynne, dock i yngre åren ganska kärligt. Efter fadrens död besökte han England, Holland och Frankrike; men kunde ingenstädes göra lycka. I sistnämnde land träffades farbrodren Johan Kasimir, hvilken efter polska tronafsägelsen
