34
helsning: att han förundrade sig högeligen öfver deras otacksamhet mot en drottning, af hvilken de likväl åtnjutit så stora välgerningar; han befallde dem, att nu genast som grefve upptaga och erkänna Anton Steinberg. Om de nekade, så ämnade han ej heller mottaga trohetsed af dem, utan blott af de andra tre stånden. Denna beslutsamhet gjorde åsyftad verkan, och adeln gaf vika. På detta sätt var det, som Anton Steinberg erhöll grefvenamnet.
Ifrågavarande herre åtnjöt den utmärkelsen att, så vida han kunde räknas som svensk, vara bland Kristinas landsmän, betjeningen oräknad, en af de få, som upptogs i sällskapet på utresan. Egentliga orsakerna till detta förtroende äro icke närmare kända; men voro troligtvis en för tillfället högt drifven ynnest. Den blef, som vanligt icke långvarig; och redan efter några månader kom Steinberg tillbaka. Han medförde till Karl Gustaf ett af Kristina utfärdadt bref, hvars innehåll var för Steinberg ganska fördelaktigt. Kort förut hade likväl konungen erhållit ett annat bref, hvari drottningen med harm omtalade, huru Steinberg under resan visat henne missaktning och begått en hop lättsinniga, och obetänksamma streck. För att, skref hon vidare, på ett hederligt sätt blifva af med en så obehaglig reskamrat, ämnade hon sända honom till Stockholm med ett berömmande bref; ville dock nu i förväg bedja Karl Gustaf icke fästa något afseende vid detta loford, utan tvärtom visa sitt misshag öfver Steinbergs uppförande. Konungen hade redan af sig sjelf ofördelaktiga tankar om mannen. När derföre denne i förlitande på medfördt betyg, glad infann sig i Stockholm, blef han, till följe af så väl Kristinas förut afskickade Urie-bref som af Karl Gustafs egna tänkesätt, ganska kallt emottagen. Vi veta ej, huruvida Steinberg någonsin blef underrättad om drottningens ofvannämnde dubbelhet. Men hans tankar om henne hafva sedermera icke varit gynnande. Någon frågade: hvad tycker grefven om lärda och vittra fruntimmer? − De likna, svarade Steinberg, barn, som fått rakknifvar i händerna.
