36
öfvertalas att erkänna Karl Gustaf som efterträdare, blef Tungel mycket använd. Till belöning för sin beredvillighet erhöll han rika gåfvor i gods och stadstomter och upphöjdes 1651 till hofkansler; det lärer till och med hafva varit fråga om riksrådsplatsen. Vid tronafsägelsen gaf Kristina honom ett till Karl Gustaf ställdt bref, hvari hon vidt och bredt ordade om Tungels stora tillgifvenhet för konungahuset i allmänhet och serdeles för prins Karl Gustaf till hvars fördel han inför drottniugen vid hvarje tillfälle talat, och för hvars antagande till tronföljare han nitiskt arbetat. Hon anbefallde derföre Tungel till det bästa, försäkrande, att prinsen skulle i honom finna en trogen och oförtruten tjenare.
NILS PERSSON SKUNK,
Stockholms stadsskrifvare och författare af den ansökan, genom hvilken ofrälsestånden vid 1650 års riksdag begärde kronogodsens indragning, blef i och för denna sin åtgerd hos högadeln mycket förhatlig. Man önskade gerna att, så vidt möjligt var, aflägsna en så farlig man. Sex veckor efter messeniska rättegångens slut blef han derföre af Kristina skild från stadsskrifvaresysslan och i dess ställe utnämnd till assessor i Åbo hofrätt. Skunk undanbad sig flyttningen, men Kristina tycktes obeveklig. Inemot tiden för tronafsägelsen tog hon likväl Skunk omigen till nåder och utnämnde honom till assessor i kammarkollegium, på det han enligt önskan måtte få stanna i Stockholm; men Axel Oxenstierna lagade så, att fullmagten aldrig blef utfärdad. År 1654 uppdrogs åt Skunk något slags inseende öfver hofhållningen; men äfven denna syssla kom han aldrig att tillträda; ehuru Kristina nu mera var honom ganska gynnsam, bar hans dotter till dopet och anbefallde honom sjelf hos Karl Gustaf till det bästa. Sedan denne tillträdt regeringen, utnämndes Skunk till assessor i svea hofrätt, till revisionssekreterare, till
