38
deremot och prålade med lejon och kronor, likasom till trots och spe tagna ur Sveas och Götas förenade vapensköld.
Utom ofvannämnde egennyttiga, men tyvärr ganska vanliga begagnande af Kristinas slösande frikostighet och misshushållning, hade man i sjelfva verket ingenting ondt att förebrå Lejoncrona. Likväl blef han mål för allmän och häftig ovilja hos både fordna och nya jemnlikar. Adeln i synnerhet såg högst ogerna i sina leder och sällskap den förre skräddaren; och utländningarna gjorde hela förhållandet till ämne för gäckeri. Man gissar, att det var just för att trotsa dessa tänkesätt, som Kristina gaf Lejoncrona de lysande sinnebilderna i både vapen och namn.
Med anledning af dessa omständigheter föreföll, enligt sägen, ett uppträde, som visar tidens och personernas tänkesätt. Som hofintendent skulle Lejoncrona tjenstgöra tillsammans med de högättade ynglingar, hvilka vanligtvis som hofjunkare och kammarherrar uppvaktade drottningen. Dessas stolthet kunde ej fördraga ett sådant kamratskap. Dåvarande kammarherren, sedermera blifvande riksjägmästaren, friherre Klas Banér, brorson af den bekanta Person Banér, vände sig rakt till drottningen samt begärde i underdånighet, att Lejoncrona måtte blifva skild från hofvet; emedan många funne sig af hans kamratskap mycket besvärade. Kristina blef uppbragt och befallde Banér hålla inne med sådant tal. Lejoncrona vore en lika braf man, som någon annan. Banér invände: hans bravur och adelsmannamod får man snart tillfälle att mäta, derest han icke lemnar hoftjensten. Men jag beder i djupaste underdånighet eders majestät betänka högtsalig konungens efterdömen, under hvilken en sådan karl som Lejoncrona aldrig fått svänga sig upp till så höga äreställen. Det vore också honom sjelf fördelaktigare att stanna qvar i sin verkstad, än att i slottets salar sprätta som en misslyckad hofman. I allmänhetens ögon blifver också eders majstäts hof nedsatt genom intagandet af en sådan menniska. Kristina frågade: men ni har ju ingenting ondt att förebrå honom? Banér svarade: nådigaste drottning! eders majestät vill hafva oss belästa och belefvade; och
