Sida:Drottning Kristina 2.djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
39

våra föräldrar hafva i följe deraf, hvar efter sin lägenhet, påkostat oss uppfostran och resor till främmande hof. Vi bedje derföre att få behålla ofläckad den heder, som är oss medfödd. Denna heder förringas ej af att sitta till bords med en ärlig bonde eller simpel soldat. Men enhvar pekar finger åt mig, om jag går kamrat med en fodraliserad skräddaresax; den karlen må vara påklädd huru som häldst. Sådana äro min tids seder, och jag skämmes ej för dem. Efter mot och med beslöt drottningen gifva Lejoncrona tjenstledighet; hvilken också allt framgent fortfor äfven under hela Karl Gustafs regering.

Om Lejoncrona genom Kristinas frikostighet samlade mycket penningar, så visste hon dock att på annat sätt taga en del deraf igen. Det var med honom som med Salvius; han fick tämligen dyrt betala sin nåd. Ofta måste han i drottningens penningenöd lemna förskotter. Då hon två dagar före afsägelsen begåfvade unga Dohna, var det Lejoncrona, som måste dertill låna medlen. Att återfå dessa var och blef vanskligt. Omkring 1662 hade Lejoncrona ännu en tioårig obetald fordran, belöpande sig till 67,103 daler silfvermynt, och dessutom en annan på 45,656 riksdaler; allt förskotter till drottningens kläder, nöjen och andra utgifter. Man finner, att han haft en del af hennes juveler i pant. Om och hur betalningen skedde, är oss okändt.




ANDRA KAPITLET.
KRISTINAS SAMTIDA VETENSKAPSMÄN.

Vid sitt uppstigande på tronen fann Kristina en större mängd lärda eller åtminstone kunniga svenskar än någonsin förut kunnat uppräknas; bland de äldre