Hoppa till innehållet

Sida:Drottning Kristina 2.djvu/76

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

72

hela frågan för henne sjelf fullkomligt likgilltig. Detta presterskapets motstånd retade emellertid många sinnen, och den lärde men häftige Verelius uppsatte en afhandling Om Prestväldet i hvilken han med skarpa färger afmålade presternas råhet och okunnighet, biskoparnas slapphet eller egennytta, och huru lutherska presterskapet ville likasom det katolska vara sin egen herre och domare, för att också kunna lefva efter sin egen vilja. Skriften var så bitter, all man först sjuttio år derefter vågade genom trycket lemna den i allmänhetens händer. Presternas uppförande under denna långvariga tvist har dock af några blifvit urskuldadt, till och med försvaradt såsom en följd af deras billiga fruktan för aristokratiens öfvermagt; nämligen, att de verldsliga ledamöterna i den föreslagna öfverrätten troligen skulle komma att för det mesta bestå af adelsmän, hvilkas öfvervägande inflytande borde undvikas o. s. v,

Kristinas strid mot högadeln gjorde henne i någon mån beroende af presterna, och dessa begagnade sin fördel. De hade förut inga andra privilegier, än dem Karl den nionde 1607 utfärdat, och denne herre tillät sig i dylika fall intet slöseri. Också lärer ståndet icke varit synnerligen belåtet med hans privilegier, utan önskat nya. Sådana behöfdes och begärdes till stöd mot de olagliga tillgrepp, hvilka i synnerhet adeln föröfvade mot så väl kyrkor som församlingar och presterskap. Johannes Matthiæ uppsatte derföre omkring 1644 ett privilegieförslag, hvilket blef af Kristina på riksdagen 1647 bekräftadt; dock endast tills vidare. Flere punkter deri väckte adelns missnöje; t. ex inskränkningen i dess rätt att hafva huspredikanter och att tillsätta prestlägenheter; samt löftet att förtjenta prestsöner skulle erhålla befordran till statens högre ämbeten. Vid riksdagen 1649 klagade adeln öfver dessa förhållanden; men erhöll af drottningen de svar, vi redan omtalat. Privilegierna stodo fast och blefvo under riksdagen 1650 en gång för alla bekräftade.

Erkestifiet omfattade vid denna tiden Uppland och hela Norrland och Lappland ända till Enara träsk. Att