vårda ett sådant stift var för en ensam biskop alldeles omöjligt. Under en tid af hundrade år hade också de norr- och lappländska församlingarna endast fyra gånger blifvit af sina erkebiskopar besökta, och äfven då endast till ringa del. Redan förmyndarestyrelsen hade derföre ämnat vid nästa ledighet dela stiftet och öfver landskapen norr om Medelpad förordna en serskild superintendent, boende i Hernösand. År 1647 inträffade genom Paulini död det väntade tillfället. Kristina och Axel Oxenstierna voro genast ense om delning [1]. Någon invände, att den nya erkebiskopen, det var Lenæus, borde först derom rådfrågas. Men Kristina svarade: att, om saken vore redan tillräckligen rådgjordt; och församlingarnas bästa mera magtpåliggande än erkebiskopens enskilda fördel [2] Förslaget gick i verkställighet.
Sedan den tiden Karl den nionde var hertig öfver Wermland, hade detta land jemnte Wadsbo och Walla härader af Westergötland utgjort ett eget stift under en superintendent, som bodde i Mariestad. Denna plats var ganska oläglig för vårdandet af den vidsträckta och aflägsna landsorten; hvarföre äfven Axel Oxenstierna yrkat, det superintendenten borde vid nästa ledighet flyttas till Karlstad. Ledigheten inträffade 1646. Biskop Wexionius i Skara sökte få hela superintendentskapet tillbaka under sin biskopsstol, såsom det varit före 1580; men till ett så egennyttigt förslag lyssnade ingen. Mariestadsboarna, understödde af Per Brahe, ville hafva superintendenten qvar i nämnde stad; men äfven detta försök aflopp fruktlöst. Drottningen beslöt, enligt Oxenstiernas råd, att bibehålla Wermland som ett serskildt stift och att flytta dess superintendent till Karlstad [3].
Flere gånger blef det föreslaget och till och med afgjordt, att man skulle utarbeta en ny, för hela riket gällande, kyrkoordning. För sådant ändamål valdes ett
