Sida:Drottning Kristina 2.djvu/83

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
79

medfölja till Rom. De män, åt hvilka flyttningen anförtroddes, främlingarna Vossius och Ravius, voro, enligt sägen, mindre samvetsgranna och tillegnade sig mycket af det, de hade om händer. Sådant underslef kunde så mycket lättare verkställas, som nedpackandet och afsändningen skulle ske i lönndom, och kunde derföre icke följas med vederbörlig noggrannhet. Kristina var också vid denna tiden så inbegripen i hofnöjen och resetankar, att hon åt ifrågavarande ärende icke egnade tillräcklig uppmärksamhet. Följden blef, att mycket försvann. T. ex. af de 8000 handskrifterna återstodo vid ankomsten till Rom endast 2145. En betydlig del qvarlemnades visserligen i Sverge; men många och dyrbara verk blefvo, sade man, undansnillade.

Dessa samlingar hade till största delen blifvit inköpta för svenska statens penningar eller eröfrade af dess härar. De voro således det allmännas tillhörighet, hvilken borde till svenska folkets nytta och upplysning användas. Kristina medtog och bortförde en stor mängd deraf, likasom det varit hennes enskilda egendom. Sådant var motsatsen af fadrens uppförande. Han hade till främjande af svenska folkets upplysning bortskänkt många af de gustavianska gods, hvilka dock ostridigt voro hans enskilda arf och egendom.

I fordna tider hade plundrande vikingar riktat Sverge med söderns silfver och guld. Detta blodsmynt blef sedermera i form af sankt Peters och aflatspenningar m. m. återlockadt till södern. Under trettioåriga kriget hade svenskarna å nyo hemfört rika byten från den härjade södern. Inom sex års tid hade södern på ett eller annat sätt lockat tillbaka en stor del af också dessa blodade skatter.