hon inkallade. Det är dock från denna tid och i följd af ofvannämnde regeringars åtgerder, som svenska högskolorna började utmärka sig för en både mångsidigare bildning och lifligare verksamhet.
Det var ock under tidrymden från 1600 till 1650, som svenska undervisningsverken, så högre som lägre, blefvo dels nyskapade, dels utbildade. Åtgerden medförde en stor och hastig förändring. Svenskarna, äfven prester, ämbetsmän och större delen af adeln voro i allmänhet förut ganska okunniga. Snart blef förhållandet annorlunda. Läroverken buro sin frukt, dels i den stora skicklighet, som utmärkte Karl den elftes ämbetsmän, dels i den vittra och vetenskapliga verksamhet, som utmärkte hans och hans förmyndares regeringstid.
Adeln, serdeles den högre och rikare, lät sina söner sällan genomgå nya allmänna läroverken; kanske till en del derföre, att de kunskaper, der meddelades, afsågo förnämligast den presterliga eller ock den civila ämbetsmannabanan, af hvilka adeln ej ville begagna den förra och ansåg sig nämnde kunskaper förutan berättigad till den sednares mest lysande och lönande platser. Måhända ock, att de högadliga herrarna ville af stolthet icke låta sina söner i den offentliga skolan sitta bredvid, täfla med och kanske förbigås af ofrälse ynglingar, af till och med bonde- eller torparesöner från samma socken. Man fortsatte derföre det gamla bruket att hemma i sina hus hålla enskilda lärare. Men dessa voro vanligtvis unga fattiga studenter, hvilka sjelfva med brist på stadga och verldsvana, och dessutom i de högadeliga husen stående på en låg och underordnad plats, sällan kunde vinna hos sina lärjungar den aktning och lydnad, som för en allvarlig upptuktelse erfordras. Den unga adelsgossen fick sålunda uppväxa bland tjenare och grannar, hvilka, mer eller mindre beroende af föräldrarna, smickrade och vande honom vid högmod och egenkärlek; medan hans jemnåriga i skolan utan krus tillrättavisades af hvarandra och af sina offentliga lärare, och sålunda vandes både att
