82
arbeta, lyda och rätta sig efter omständigheterna. Detta var ett af de förhållanden, som fortfarande beredde ofrälseståndens stigande i jemnförelse mot adeln. Det andra bestod deri, att adelns enskilda lärare ej gerna kunde vara annat än ynglingar, hvilka, sjelfva med ännu ofullständig bildning, icke förmådde gifva sina lärjungar en så grundlig och mångsidig undervisning som den, hvilken af de offentliga lärarne meddelades. Det tycktes ofta som någon sådan icke ens åstundades; ty likasom förut afsåg mången också hädanefter mera ett behagligt umgängessätt och ridderliga öfningar än verklig själsodling genom kunskaper och ihärdigt arbete. Så blef adeln föga delaktig af de många förmåner, som de nya undervisningsverken medförde. Den blef stående på sin förra plats, under det ofrälsemännen, med presterna i spetsen, gjorde för hvarje tiotal af år stora framsteg på bildningens och kunskapernas bana[1].
Den egentliga ämbetsmannadugligheten minskades naturligtvis genom Kristinas flärdfulla tänkesätt och orimliga befordringar. Axel Oxenstierna såg den närvarande och kommande faran. Redan 1634 klagade han, att få bland den uppväxande adeln kunde i statens värf användas; och, tillade han, om också en eller annan bland dem vet någonting, så vill han ej bida i de lägre graderna, tills han lärt sig stå rätt på benen; utan när en sådan blott kan skrifva ett vanligt bref eller hålla ett tal i vädret, så tror han sig genast skicklig att handtera rikets kinkigaste angelägenheter[2]. Nu, under Kristinas tid, klagade han på samma sätt, öfver den flärd och oduglighet, som bland de unga ämbetsmännen inrotade sig, samt öfver de olyckor, som skulle deraf i en framtid föranledas[3].
De rikare bland adeln vidhöllo ännu den sedvänjan
