Sida:Drottning Kristina 2.djvu/87

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
83

att låta sina söner efter enskilda undervisningens slut fortsätta sin bildning vid någon utländsk högskola. I fransyska staden Saumur var den tiden ett reformert undervisningsverk af stort anseende, hvarest en mängd svenska ädlingar, en Klas Tott, Jakob Kasimir De la Gardie, Johan Ekeblad m. fl. fulländade sina studier. För att på de samma sätta kronan, företogos slutligen några års utrikes resor till vinnande af än närmare kännedom af de europeiska staterna och deras språk och förhållanden. Af många välartade ynglingar blef detta medel med fördel användt; men många voro ock de, som reste endast för nöje; än flere de, som ej hade tillräcklig förmögenhet att kunna någon gång besöka främmande länder; men hvilka ändå försmådde de inhemska läroverken, och således blefvo på odlingens bana helt och hållet efter sin tid.

Nämnde utrikes resor medförde likväl en annan, ehuru tillfällig, dock ganska betydlig fördel. Till de unga adelsherrarnas ledsagare under ofvannämnde resor utsågos vanligtvis fattiga ofrälsemän, hvilka utmärkt sig för kunskaper samt ett hedrande och stadgadt uppförande. Det hände ej sällan, att personer som innehade tjenst vid allmänna läroverken, lemnade sina platser för att deltaga i sådana färder. Den unga svenska vetenskapsmannen fick derigenom tillfälle att göra närmare bekantskap med de snillen och lärobyggnader, som i andra länder väckt uppseende, hvilket underhöll en liflig och oafbruten gemenskap mellan Sverges och det öfriga Europas bildning och inverkade fördelaktigt på den förra. Ännu en sak. De unga svenska grefvarna blefvo vanligtvis inbjudna till de utländska hofven och der bemötta med stor uppmärksamhet. Emedan de äfven dit åtföljdes af sina ofrälse ledsagare, erhöllo dessa jemnte vetenskaplig bildning också en ganska vidsträckt kännedom af samtidens politiska personer och af staternas inbördes ställning, samt en skarp och öfvad blick för lifvets verkliga förhållanden. Detta ökade i hög grad deras användbarhet, antingen de sedermera valde andeliga eller borgerliga ämbetsmannavägen. Många dylika blefvo genast efter