86
Rosenhane, Gyldenstolpe m. fl. Det egentliga folkväldet hade inga anseddare sakförare, men försvarades till någon del af båda erkebiskoparna Paulinus och Lenæus m. fl.[1]. Bengt Skytte och Arnold Messenius voro politiska lycksökare, än hos ena, än hos andra partiet.
I Historien började man mer än förr lägga vigt på ålderdomsmärken och vetenskaplig forskning. Som häfdatecknare utmärkte sig Baaz genom en kyrkohistoria. Arnold Messenius författade sitt ännu otryckta arbete om striden mellan Karl den nionde och Sigismund. Slutligen utgaf Loccenius sin svenska historia, hvilken sedermera i nära hundrade år var det mest ansedda verk, man i denna väg hade att uppvisa.
I Filosofien hade ramistiska lärorna länge blifvit upprätthållna genom Johan Skytte och Laurentius Paulinus, af hvilka den ene var Uppsala kansler, den andre dess erkebiskop. De dogo båda inom två års tid; hvarefter aristoteliska filosofien åter gjorde sig gällande. Den hade redan förut varit gynnad af Rudbeckius, Gyldenstolpe och af den sedermera blifvande erkebiskopen Lenæus.
Grekiska och Hebreiska språken blefvo genom de nya gymnasierna mer allmänt kända, och det var ej sällsynt att vid dessa läroverk få se och höra tal och skaldestycken på det förstnämnde tungomålet.
Latinet var och måste vara skolornas första och förnämsta undervisningsämne; det första, ty alla läroböcker i andra ämnen voro på detsamma författade, och kunde ej läsas utan föregående kunskap i nämnde språk; det förnämsta, ty utan detsamma kunde man ej röra sig i hvarken kyrkans, vetenskapernas eller statens verld; emedan de vigtigaste afhandlingar i alla vägar fördes på nämnde tungomål. Likväl hade Sverge på detsamma ännu inga utmärktare hvarken talare eller skalder.
Modersmålet var uppfylldt af utländska ord, införda dels af främlingarnas beqvämlighet, dels af nödtvång; ty
- ↑ Dessa uppgifter äro grundande på Wiselgrens Sverges Sköna Litteratur.
