man hade ännu ej uppfunnit svenska ord och uttryck för den mängd nya begrepp, som den brådväxande vetenskapliga bildningen medförde. Af sådan orsak, och emedan det nysvenska språket ännu icke var till sina former och uttryck nog utbildadt och stadgadt, sågos många lärde häldre begagna det redan upparbetade latinet. Likväl spordes mycket nit för modersmålet. Axel Oxenstierna befallte sin son nyttja det mot främmande sändebud, så framt dessa ville begagna sina enskilda språk i stället för det gemensamma latinet. Jakob De la Gardie lät uppsätta ett förslag till svenska benämningar för hela bergsvetenskapen, och Kristina hade i tankarna att för språkets odlande inrätta en svensk akademi, i likhet med den fransyska. Många af fäderneslandets lärda ifrade för modersmålets begagnande och sökte äfven sjelfva att använda och uppbruka detsamma; men vanligtvis utan framgång, till dess Stiernhielm visade sig. Redan under förmyndarestyrelsen utgaf han en samling gamla ord, hvilka föreslogos till återupptagande. I egna arbeten undvek han så mycket möjligt främmande benämningar, och likväl utmärkte sig dessa arbeten och i synnerhet hans skaldestycken genom ett behag och en bestämdhet, som man aldrig förut i svenska skrifter funnit. De väckte derföre en allmän förtjusning, ett gladt hopp att äfven Sverge engång skulle få sin egen vitterhet; att äfven svenska snillet skulle framdeles kunna på eget språk uttala sina tankar och känslor och göra dem hörda, förstådda och älskade af hvarje svensk medborgare, måhända också af söderns folk. Stiernhielms mest ryktbara och omtyckta svenska skaldestycke kallades Hercules. Vid dess framträdande blef den unge ifrige fosterlandsvännen Verelius hänförd af mycken förtjusning, och uttalade densamma i följande ordalag. Du är, skref han till Stiernhielm, den svenske Virgilius och borde lefva endast som författare; ty du är som sådan både vår prydnad och vårt hopp. Hvilken besynnerlig olycka att, då vi sökt odla vårt modersmål, har sådant hitintills skett genom att omskapa det till ett främmande. Vi hafva blygts för fädernas språk, men apat fransmännens, till åtlöje för
