der för att hvila. Då hände sig en gång att gårdsegarens son, en fyraårig gosse, som ännu hade i behåll det älskliga barnförstånd, som vid äldre år förloras, nämligen det förståndet att ej ens ana någon rangskilnad, sprang fram till prelaten och frågade: hur mår kära farbror? Prelaten, mycket barnkär, tog gossen på sitt knä och gungade honom. Under tiden satt denne och lekte med prelatens stjernor och kors. “Ja, ser du,“ sade omsider hans högvördighet, som ville yttra något för barnets fattningsförmåga lämpligt, “sådant får man, när man är beskedlig“.
Congo-negrernas tradition om skapelsen. Gud lät en
engel skapa verlden; men negrernas land skapade han
sjelf; derför blef det så förträffligt. Äfven skapade han
sjelf negrerna; derför äro de så svarta och vackra. När
Gud skapat den första mannen, strök han honom med
välbehag öfver ansigtet; derför blef negerns näsa platt,
liksom alla hans afkomlingars. — Qvid rides? De te fabula
narratur.
Bland de nätta, konstrika och mångfärgade arbeten,
som vi haft tillfälle att se hos herr Finn, är äfven en
violett hin håle, förfärdigad af glas. Han håller i munnen
eller — rättare sagdt — näbben en våg och är sysselsatt
med att väga. Ena vågskålen innehåller en Amor, den
andra en Papilio; och se! — fjärilen väger mera än guden,
flyktigheten tar öfvervigt öfver kärleken. Idén är klipsk
nog, och vid utförandet intet att anmärka, utom att det
ligger för litet “verldsironi“ i hin håles ögon (för att tala
med Eos); äfvenledes hade vi önskat klorna mera
“idealiska“ — (för att tala med dito). Att ena hornet är
bortbrutet, gör ingenting; figuren kan lätt lagas.
Häromdagen stodo ett par herrar — vi vilja kalla dem “den beskedlige“ och “den obeskedlige“ — vid herr Finns glasblåsarbord och betraktade hans konstverk. Hör du — hviskade den beskedlige till den obeskedlige — hvarför har hin håle ej flera än ett horn? Jo — hviskade den obeskedlige till den beskedlige — han har gift sig så nyligen, att han ej hunnit få flera.
Historien vet ej att omtala mer än en enda monark —
konung Nebucadnezar — hvilken arbetat sig upp till en
så fullständig grad af sjelfkännedom, att han opåmint lopp
till skogs och spisade grönt, som den andra fänaden.
