I min barndom hörde jag politiken omtalas, såsom
konsten att så ställa sig in hos hin onde, att man ej stötte
sig med vår Herre.
Månne Gustaf den förste skulle annammat
protestantiska läran med ena handen, derest han ej fått annamma
katolska kyrkogodsen med den andra?
Då en fundersam man skall göra sitt val emellan två
partier i staten, tycker jag mig se ett får, som står och
begrundar, hvilketdera skall vara bäst: att uppätas af
räfven eller vargen.
Karlsdagen, den 28 januari 1854, firades i Linköping
på vanligt sätt, och deremot kan ingenting skäligen
invändas, då man besinnar, att det var H. K. H.
Kronprinsens höga namnsdag. I anledning af uttrycket “hög“ om
en namnsdag, torde läsaren benäget inse, det den
nuvarande svenska kulturen ovilkorligt kräfver, att allt, som
står i närmare relation till någon hög personlighet, sjelft
antager en prägel af höghet. Häraf följer, att om H. K. H.
Kronprinsen får snufva, så är den snufvan icke rätt och
slätt H. K. H. Kronprinsens snufva, utan den är H. K. H.
Kronprinsens “höga“ snufva. Sat Sapienti!
Det “vanliga sättet“, hvarom ofvanföre talas, företer följande anletsdrag.
Hushålls-sällskapet, till större delen bestående af länets possessionater, sammanträder och låter sig af sin sekreterare föreläsas en berättelse om hvad sällskapet under det förflutna året icke har gjort. Berättelsen handlar nämligen om dikningar och odlingar och mera sådant, allesammans verkstälda af länets mera fattiga, men idoga och arbetsamma befolkning. Derefter öfverlägger sällskapet om hvarjehanda triviala propositioner, framstälda af diverse dess ledamöter. En gång skall dock en proposition låtit höra sig, som hvarken var trivial eller oförtjent af bifall, enär den åsyftade, att till en smula besinning väcka sådana possessionater, som utarma sina underhafvande. “Jag önskar“ — skall proponenten hafva sagt — “att hushållssällskapet utsätter ett pris för den, som vid nästa landtbruksmöte uppvisar icke den fetaste oxen eller det fetaste svinet, utan den fetaste torparen.“
