Palmærs testamente[1].
Man måste alltid göra sitt testamente före sin död, ty efteråt är det för sent. För den skull lät jag till min sjuksäng kalla herr notarien Petrus Block och herr kommerserådet och riddaren Jeremias Stöfvel, att vara närvarande som vitnen. Och alldenstund det för ett testamentes giltighet är nödvändigt, att testator skall hafva fri vilja och sundt förnuft, så tilltalade jag herr notarien Block och sade: Söta herr notarie, var så beskedlig och hör efter, om jag har fri vilja och sundt förnuft. Herr notarien hade då den godheten och tillsporde mig och sade: Hvem är jag? Hvarpå jag svarade: Ni är herr notarien Petrus Block. Ytterligare tillsporde mig herr notarien: Hvem är denne? dervid pekande på herr kommerserådet och riddaren. Jag svarade: det är herr kommerserådet och riddaren Jeremias Stöfvel. Ytterligare tillsporde mig herr notarien och sade: Hvem är ni sjelf? Jag svarade och sade: Jag är en fattig, syndig menniska, som i synd aflad och född är. Herr notarien genmälte: det är ni visserligen in genere, men min mening var att få veta hvem ni är in specie och nominatim. Jag svarade och sade: In specie och nominatim är jag ingen annan än brukspatronen Adam Spikhammar, prisbelönt af Kongl. Vetenskaps-akademien för en afhandling om kakerlackor. Sluteligen tillsporde mig
- ↑ Ur Palmærs efterlemnade papper. Några punkter ur testamentet äro anförda i Lustresan. Vi anse oss dock böra meddela det hela, så mycket mer som nämnda förhållande gifver en inblick i Palmærs sätt att gå till väga med sina lustigheter. Han magasinerade dem efter hand i sina anteckningsböcker och använde vid förefallande behof hvad som kunde vara lämpligt. På formen nedlade han en utomordentlig omsorg och gjorde åtskilliga koncept — derför blefvo ock hans infall så lyckade som de äro. Utg.
